Recension - Skiva
”Vår tids rädsla för
Ak von Malmborg”. Ja, det kan nog ligga en hel del i den titeln. Gemeneman har ju en tendens att ta avstånd ifrån saker och personer som står ut alldeles för mycket från normalnormen och tar saker till det märkligas gräns. En sådan är just Ak von Malmborg. Hon framstår som urtypen för en tvättäkta bohem och det baserar jag inte enbart på att hon poserar naken med en katt i famnen framför
Cornelis Wreeswijks avbild på sitt skivomslag.
Det hade kunnat göras en lång historia av alla de besynnerliga upptåg sångerskan sysslat med innan den här skivan kom till, men det tänker jag inte göra. Vi nöjer oss med att hon positionerat sig som en artist som gör skäl för att misstänka att allmänheten ska förhålla sig lite avvaktande till hennes konst. Det gör jag också, om än av anledningen att det inte är särskilt bra snarare än att det är märkligt och annorlunda.
Ett problem som många brottas med och vars skara Ak von Malmborg ansluter till är när det annorlunda och egna blir utstuderat. Bitvis känns ”Vår tids rädsla för Ak von Malmborg” som om den är alldeles för uttänkt. Som om det är avigt och icke-linjärt bara för sakens skull. När egenheten blir till ett självändamål handlar det snarare om kufighet och det är sällan något positivt. Ak von Malmborg balanserar med sin bräkpipiga röst farligt på gränsen i många av sina spår (och faller över den med råge i outhärdliga
Rosenblad).
Helt dåligt är det emellertid inte. När Malmborg sansar sig och tangerar singer/songwriter-facket i inledande
Atlantiska dyningar lovar det mer än skivan sedan kan hålla och det som gör störst avtryck är ledsamma spoken word-spåret
London där sångerskan smärtsamt naket gör upp med en jobbig tid i sitt liv. Likaså är
Roxy Music-covern
Mer än så där
Olle Ljungström kikar in och sjunger några strofer riktigt fin. Men som helhet kan jag faktiskt förstå om de flesta håller sig ytterst reserverade till ”Vår tids rädsla för Ak von Malmborg”.

Kommentera
Inga kommentarer