Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Krönika

Årets bästa 2011 enligt Alexander Hellgren

Under december, hela vägen fram till nyår listar redaktionen på Joyzine.se de bästa skivorna och musikhändelserna från året som gått. Pop trängs med rock och metal med hiphop när våra skribenter tycker till om vilka som komponerade den bästa musiken, gjorde de bästa konserterna och utmärkte sig i övrigt under 2011. Idag presenterar vi Årets bästa enligt Alexander Hellgren.

1. Alexis Weak – Till Minne Av
”Allting föll på plats”. Med de fyra orden inleder Alexis Weak den skiva jag utan tvekan lyssnat mest på i år. Allting faller på plats, Alexis släpiga rap som ändå binder ihop textrader man inte trodde ens kunde rimma, hans tillbakalutade coolness över tio spår sprängfyllda med känsla är det bästa som hänt mig i år. Texterna handlar mycket om romantik, tonårstid och självrannsakan, mycket som går att känna igen sig i. Från EP:n ”Farväl Gullmarsplan” tar Alexis Weak, med de personliga skildringarna på ”Till Minne Av”, lyriken till en ny nivå. Släpp taget är en av årets absolut bästa låtar alla kategorier, Hycklare får mig att tveka inför att se mig själv i spegeln och vemodiga 112 får mig att minnas mina tonår med glädje, sorg och saknad. Stort.

2. Zola Jesus – Conatus
Med förra årets skiva blev Nika Roza Danilova världens nya gothprinsessa. Med årets hyllade ”Conatus” avancerar alter egot Zola Jesus till drottning. Jag älskade ”Stridulum II” och kunde inte ha varit gladare när jag insåg att uppföljaren är lika bra. Minst lika bra. De direkta hitsen, ord som i sammanhanget känns rätt malplacerade, finns inte på samma sätt. Men i övrigt känns allt igen. Det enorma, dramatiska ljudet finns kvar, bara större. Den avgrundsdjupa, ångestladdade och alldeles underbara rösten som kan forcera berg finns också kvar, bara mer omöjlig att värja sig mot. Ni tror på Gud. Jag tror på Zola Jesus. Ave Nika.

3. Rebecca & Fiona – I Love You, Man
Första gången jag stiftade bekantskap med duon var för ungefär ett år sedan. Från den intervjun hämtar jag citatet ”Jag tror inte på albumformatet, det är ur tiden”. Ett år senare har Rebecca & Fiona släppt ett antal singlar, frontat en prisbelönt dokumentär-serie, spelat över hela världen och nu släppt en, faktiskt rätt varierad, skiva. På ett år! Jag har varit helt såld sedan mästerliga Bullets (melodin!) släpptes i vintras och duon har inte gjort mig besviken sedan dess. Jag är glad att Rebecca & Fiona inte höll fast vid ”en låt i taget”, för ”I Love You, Man” ger mig tillfälle att placera dem på den här listan. Dansen 2011 stavades R&F.

4. Team Rockit – 1988
Det är vedertaget att Göteborg inte levererar hiphop värd namnet. Som en förbannelse. Men 2011 släppte Sincerely Yours, som betytt så mycket för 2000-talets musik, Team Rockits debutskiva ”1988”. Naturligtvis har jj en stor del i den mäktiga och svävande musiken, men ingen heder ska tas ifrån det hemliga bandet. De har inte den tajtaste, snyggaste rappen, men så mycket humor, charm och attityd att de flyger högt över invändningarna. På Jordskred finns raden ”skallen knakar, marken skakar, men jag skiter i, för jag klarar allt med tre liter vin”, och får man den att kännas som världens mest självklara har man redan vunnit.

5. Ison & Fille – För Evigt
Äntligen kom den, skivan jag hade dött för att få höra när jag var 15. Och Ison & Filles lätt bästa hittills. Beatsen! Melodierna! Rappen! Snygga, sparsmakade samplingar, smarta samarbeten i tiden (Newkid och Aleks) och oväntade inslag som Anita Lindbloms Sånt är livet. ”För Evigt” är kanske inte den platta på listan som känns mest 2011, men det kan vara den jämnaste. Från klockrena inledningen Lever så här till mäktiga avslutningen Från hjärtat är det hög kvalitet. Jag väntar på ett svagt spår, men det kommer aldrig. Och jag vet att det sagts förut men Ison har väl Sveriges skönaste röst.

6. Balam Acab – Wander/Wonder
Var musik har sin tid. Det fick jag lära mig redan som barn, att man inte spelar The Jesus And Mary Chain under en romantisk date, och det är något jag fortfarande praktiserar. Balam Acab har sin tid, eller sina tider, och det är helt andra än den övriga musiken på den här listan. När jag sitter på redaktionen och jobbar, när jag ligger i badet med en bok, när jag ska sova – ”Wander/Wonder”. Stunder som kräver harmoni för att hålla ihop. Tänk Enya för hipstergenerationen så hamnar du rätt nära. Eller lyssna på Apart direkt så slipper du den tankeverksamheten.

7. Aleks – Inte Längre Fiender
Är. Så. Jävla. Glad. Att den här skivan hann släppas innan listan skickades. Det hade inte varit detsamma om inte Aleks hade varit med. Med texter som känns brutalt ärliga och en röst som sammet tar sig ”Inte Längre Fiender” ända in i hjärtat. Det här är ett av musik-Sveriges viktigaste nytillskott på länge, för när pratade vi om svensk hiphop/R&B/soul senast? Andra porten har ni redan hört, men plattan är mycket mer än så. ”2012 blir hans år – på riktigt. Hör ni det?” (citat Maja Bredberg). Aleks är inte något annat än en modern Mauro Scocco.

8. Skriet – Det Beslutande Organet
Sverige behöver ett band som Skriet, ett band som fläker upp hud, krossar bröstkorgar och skrapar bort sårskorpor när blod koagulerat. Naken, storslagen jazz- och domedagspop som aldrig backar för att berätta om alltings jävlighet. Till hans och Jakob Frösséns tonsatta katharsis sjunger Isak Sundström (min favoritröst) så bräckligt som det bara är möjligt. Låter det deppigt? Det är deppigt. Men hoppfullt. För efter katharsis kommer paradiset. ”Det Beslutande Organet” är en uppföljare som får debuten att verka… ja, nästan glad.

9. M83 – Hurry Up, We’re Dreaming
Om jag skulle kora årets låt, inte skiva, skulle Midnight city ha låga odds som prisvinnare. Magisk är väl rätt ord, men okej, postrock brukar ha en tendens att bli två steg för mycket i slutändan. M83 kontrar med en skiva på omöjliga 22 spår (enligt min bedömning cirka 12 för mycket), men gör det på ett bländande sätt. ”Hurry Up, We’re Dreaming” lever inte bland oss andra, den har sitt eget universum. Ibland är M83 farligt nära gränsen till att förvandlas till The Killers, men faller ändå aldrig i den oförnuftsfällan. 22 spår är för lite när det låter så här.

10. Memory Tapes – Player Piano
Initialt kanske Memory Tapes låter som din everyday chill wave/dream pop, men så börjar han sjunga. Dayve Hawk har en röst som är svår att glömma bort när man väl hört den, som att lyssna på rymden förpackat i vokaler och konsonanter. Musiken är både tidlös och fast i 2010, när nämnda genrer slogs med witch house om vem av dem som skulle sitta på hipphetstronen. Nu vet vi vem som segrade. Memory Tapes är tonsatta drömmar, de varmaste, vackraste av drömmar. ”Player Piano” är i första hand en sommarskiva, men även i gråaste december lyckas den skingra molnen varje gång.

: Årets bästa enligt Alexander Hellgren


Dessutom...

Adam Tensta Foto: Sara RingströmDen svenska hiphopen 2.0
Den 19 maj skrev Adam Tensta på twitter: ”Svensk hiphop 2011 = Stark”. Därmed sammanfattade han väldigt mycket av mina tankar i år. Svensk hiphop 2011 är inte vad svensk hiphop varit. Framför allt är det nya artister som gått i frontlinjen (som Alexis Weak), men även de mer rutinerade har delvis ändrat riktning (som Marcus Price & Carli). För en gångs skull har jag inte känt något behov av att rikta blicken över Atlanten. Inte för att det inte funnits saker att uppmärksamma, utan jag har helt enkelt inte funnit tiden när vårt lilla land spottat ur sig den ena grymma artisten, gruppen, låten, skivan efter den andra. Men på önskelistan till 2012 är att fler svenska, kvinnliga rappare kommer fram.

M.I.A. live på Peace & Love
Borlänge, en varm kväll den 30 juni. Jag suger fortfarande på den här karamellen, den tappar liksom inte smaken. M.I.A. – en av vår tids största artister – knockar mig totalt med sin uppenbarelse, sin scenshow och framför allt sina låtar. När jag tänker tillbaka på det kan jag fortfarande höra Born Free dundra i huvudet och känna marken under mig skaka. Att få allt det där som finns på skivorna, men inte riktigt kan komma ur ett par vanliga högtalare. En av de bästa konserter jag sett. Någonsin.

#slakthusgate
Tova Wellton, dj, skrev på klubben Slakhusets facebooksida den 2 augusti: ”Boka lite fler kvinnor. Vsg f tips”. En helt okomplicerad och okontroversiell uppmaning, som dock fick en obegriplig, obehaglig följd. Att det sedan alltid varit väldigt mansdominerat bland dj:s är knappast en hemlighet. Men att det skulle finnas så många ömma tår förvånade mig. ”Gärna jämställt, bara inte jag förlorar på det” liksom. Många av kommentarerna till Welltons inlägg var inte bara idiotiska, de var dessutom direkt hotfulla. Det sårade, manliga egot är en farsot. Tova Wellton startade en debatt som är viktigare än vad många kunde eller ville erkänna.

Amy Winehouse 1983-2011
Det var ett sorgens år på många sätt, främst är det massakern på Utøya som framkallar obehagskänslor. Amy Winehouse död var inte lika oväntad, olyckskorpar är alltid de första att kraxa, men inte mindre tragisk. ”Vi har sett det förr”. En artist slår igenom ung, kanske alltför ung, och utan det riktiga skyddsnät som behövs. Hennes karriär kantades av alkohol- och narkotikarelaterade problem, men vi får aldrig, aldrig glömma bort artisten. Talanger som Amy Winehouse är sällsynta och på bara två skivor förde hon musikhistorien ett stort steg framåt. Vila i frid.

Musik över gränserna
Det är ingalunda unikt för 2011, men i år har det exploderat. Vid den här tiden ifjol släppte jj ett mixtape där de samkörde sin grej med låtar som Paper planes och Empire state of mind. I år kom screw-remixen på det mixtapet och själva har de gjort nya storverk i gränslandet mellan pop och hiphop. Mixtapes, vanligt inom hiphop men inte inom pop. Förrän nu. Åt andra hållet använde sig svenska rappare mer än förut av svensk pop. Simon Emanuel samplar Jens Lekman och Jonas Lundqvist. Ison & Fille använder Veronica Maggio och Daniel Adams-Ray. Det kan förstås bli fritt fall, men nu är det faktiskt riktigt uppfriskande.

Housen in i folkhemmet
När jag anlände till årets Peace & Love, och nyfiken som jag är frågade alla jag kunde, var det en sak som slog mig. Visst, någon Bob Dylan här, några Veronica Maggio där, det var en artist som i särklass flest nämnde när jag frågade vad som var den viktigaste akten. Den kanadensiske dj:n och producenten Deadmau5 var det som var mest emotsedd. Alltså, inte bara klubbkids omfamnar det här, housen har flyttat in i folkhemmet. Det är skönt att inte alla ger efter för myspys framför ”Så mycket bättre” eller att de inte behöver Oskar Linnros eller ännu ett skevt gitarrband för att hetsa upp sig. Då inger faktiskt ungdomen mycket hopp.

Singelsläppen
Ja, så är det ju. De enskilda låtarna har i år varit betydligt viktigare för mig än albumen. Men det visar knappast en årsbästalista där det handlar om skivor. Jag skulle därför vilja lyfta fram låtar som kanske inte låg på något album, låg på ett album som inte höll hela vägen eller annat som gjorde dem okvalificerade. Det är inte alla, men ett axplock som ändå spelat en stor roll för mitt 2011. Alltså, en liten lista med låtar som inte ska förglömmas. Jag ger er…

: Outcasts

Dela p Facebook Dela p Twitter

Alexander Hellgren 2011-12-28

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner