Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Incubus
Make Yourself, 1999
Skivbolag: Sony
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2000-01-01
Hemsida: www.enjoyincubus.com

Tänk er Green Day som då och då avbryts av en råmande traktormotor och en alkoholpåverkad DJ Sleepy, där har ni Incubus i ett nötskal. Det är lite svårt att stoppa in gruppen i ett speciellt fack - de varierar sig allt för mycket - men man kan kort och gott säga att musiken drar åt det lite hårdare hållet. De når aldrig upp i hårdrocksgenren men kan ändå inte kategoriseras som pop eller vanlig rock.

Första gången jag lyssnade på plattan tyckte jag inte särskilt bra om det hela, det kändes som om det inte hände något i musiken, som om bandet bara stod och tuggade på tomgång. Först efter ett stort antal lyssningar började jag upptäcka nyanserna och det som gör bandet så intressant. Det går inte att sätta fingret på vad det är men det finns något i musiken som verkligen är lockande. Som jag nämnde i inledningen låter musiken ungefär som den Green Day en gång gjorde. De amerikanska punkinfluenserna finns där även om de inte är lika tydliga som hos Green Day. Sångrösten är snarlik Green Days sångare och gitarrerna skränar utan hämningar. Det enda som skiljer de båda banden åt är att Incubus leker med hip-hoprytmer och till och med lite bongoinfluerad musik. Trots att jag inte är något fan av hip-hop tycker jag att Incubus är betydligt mycket bättre än vad Green Day någonsin varit och någonsin kommer bli. Musikvärlden kan vara allt för lustig.

Skivan innehåller en näst intill perfekt blandning av lugna och snabba låtar och i flera av låtarna är skillnaden i tempo mellan vers och refräng enorm. Ett bra exempel är Pardon Me där sångaren verkligen vrickar tungan i verserna för att sedan ackompanjerad av några distade gitarrer avslappnat sjunga några få ord långsamt i refrängen. Den låten har släppts som singel här i Sverige, dock utan några större framgångar vilket för mig är oförklarligt. Drive och The warmth är två låtar som kör på det lugna temat. Sångaren visar att han inte bara kan sjunga snabbt och skrika lite. I de här låtarna tar han i för full hals utan att skrika och ut kommer snygga toner som inte avslöjar honom som wannabesångare.

Var har jag då gjort av DJ Sleepy och hans whiskeyflaska? Vänta bara, han kommer nu. En av låtarna på skivan har getts det lustiga namnet Battlestar Scralatchtica och det är ett experiment med en hel del scratching och hip-hoprytmer så det skriker om det. En låt som inte är allt för upphetsande men som ändå tillför en hel del till plattans helhet. Scratching och lite andra skumma rytmer dyker upp lite här och där på skivan men det är i Battlestar Scralatchtica de är mest påtagliga.

Tänker jag efter ordentligt finns det om man bortser från verserna ordentliga likheter mellan Nirvanas Smells like teen spirit och Incubus-låten Nowhere fast, man kan snacka om att gruppen hämtat influenser lite här och där i musikens underbara värld. Medan jag har skrivit den här recensionen har jag kommit på vad Incubus egentligen gör för musik. Det är helt klart så att det här är perfekt relaxmusik för riktiga hårdrockare och en riktig röjarskiva för människor med lite mindre vana av hårda riff. Incubus spelar musik som borde kunna passa alla, så enkelt är det.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

De bästa skivorna 1999

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner