Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Chris Cornell
Scream, 2009
Skivbolag: Universal
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2009-06-30
Hemsida: www.chriscornell.com

Chris Cornell känns igen som sångaren från Soundgarden och Audioslave, två rätt hårda och tunga band. Därför är det lite kul att Cornell till den här soloskivan utsett allas favoritproducent Timbaland som hjälpande hand. Jag läser mig till att ”Scream” är Cornells tredje platta på egen hand.

Att det är Timbaland som står för svänget är det inget snack om. Redan på inledande Part of me känns det futuristiskt elektroniska och blippbloppande igen, sådant vi har matats med de senaste åren. Liksom många andra, inklusive mig själv, har Cornell förstått producentens storhet. Men redan här går något väldigt fel, och det beror inte bara på att beatsen känns sååå 2006. ”That bitch ain’t a part of me” sjunger Cornell och även om jag inte har lyssnat aktivt på något han gjort tidigare, så känns det som att han är ute och cyklar. Slänger han sig alltid med sådana fraser, eller är det ett misslyckat försök att matcha R&B/soul/hiphop-musiken?

Pinsamt är väl det minsta man kan säga, liksom rösten som inte alls låter som att den är i sitt rätta element. Jag har inget emot emotionellt wailande och småskrikande, men det låter som att han har satt något i halsen som vägrar lossna. Det värsta är att det bara fortsätter, och för varje låt blir jag mer och mer trött på att höra den där rösten till den här musiken. Tyvärr är skivan hela 13 spår och över en timme lång. Som bäst när det är avskalat och nedtonat, vilket endast är på ett dolt spår, fem minuter in i Watch out. Om jag har förstått det rätt så är Cornell en av de stora rocksångarna, så de troligen många fansen måste ju verkligen också sätta något i halsen. Eller börja lyssna på överproducerad R&B bestänkt med elgitarrer och sitarer, vad vet jag? Reagerar gör nog fansen i alla fall, och jag har svårt att se dem ärligt försvara den här skivan. Jag hoppas själv att jag aldrig behöver lyssna på det här igen.

I ytterst små doser går det att uppskatta den här skivan, särskilt de musikaliska infallen och de skruvade tilltagen. Kanske också dragiga Climbing up the walls. Men även de bitarna blir tröttsamma och enformiga, som om Timbaland minsann sparat de verkligt grymma beatsen till senare. Inte producentens största stund alls. Precis lika tråkigt blir det att lyssna på Chris Cornells röst efter typ en halv låt, oftast rent intetsägande men rejält irriterande. Texterna blir sekundära eftersom allt annat är så påfrestande. Det känns som att sångaren bör hålla sig till sin zon, musik som han vant kan röra sig i. Inte klubbhits, med andra ord. Han verkar väldigt begränsad inom de ramar som musiken på ”Scream” erbjuder. Ett litet plus för att han utmanar förutfattade meningar, men ändå… Friskt vågat, inget vunnet.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

Black Label Society
Putte i Parken 2012
Chris Cornell (2012-07-04)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner