Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Field Music
Tones of town, 2007
Skivbolag: Cooperative Music
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2007-03-20
Hemsida: www.field-music.co.uk

Så var det dags för ytterligare en dos obskyr brittiskt skevpopmusik. Ni vet, ett sådant där band som har varit på turné med massor av kända band (i det här fallet allt från Belle and Sebastian till Maximo Park) och spelat på en mängd stora festivaler runt om i Europa. Ändå är de nästintill okända här i Sverige. För i ärlighetens namn, hur många har hört talas om Field Music? Handen upp. Inte så många nej, tänkte väl det.

En anledning till detta tror jag kan spåras till att vi nordbor redan är rätt skapliga på att själva producera bra popmusik. För att vi numera ska ta till oss influenser utifrån krävs det att vederbörande har något som vi själva inte kan producera eller för all del hitta på vår egen bakgård. Även om just pop från de brittiska öarna har varit en stor influens genom tiderna. Field Music må vara britter och de må spela pop, men särskilt lättillgängliga är de inte.

”Tones of Town” är en ganska slätstruken skiva. Det finns inga vassa kanter, inget som sticker ut. Men det skulle kunna finnas. Med en lite mer vågad produktion (precis som på första plattan producerar bandet själva, kanske inte alltid en så god idé.). Om det är något britterna har så är det leklusta. ”Tones of Town” rymmer allt från sötdoftande Beatles-slingor till honungslen körsång, men hela tiden i omvänd kontrast till varandra. Varje gång Field Music närmar sig en regelrätt poplåt har de en närmare manisk benägenhet att tvärt vända om i helt motsatt riktning, allt för att inte hamna i facket ”ett popband i mängden”. Vilket är precis vad de gör ändå. Som en mildare version av The Young Knives. Med mindre hype. I Sverige åtminstone.

Första halvan av ”Tones of Town” är rent bedrövlig. Den så kallade kreativa konstnärligheten tar alldeles för stort anspråk på själva låtskapandet. Det är först med den lilla nätta Kingston som steken så sakteliga börjar vändas i ugnen. She Can Do What She Wants bör också nämnas, främst för att den ger associationer till kanadensiska The Arcade Fire, om än något avlägset. Avslutande skivhalvan lämnar ändå ingen direkt mersmak, mer en ryckning på axlarna. Field Music går från svårpop till enkelpop, inget av dessa båda imponerar på mig.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner