Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

New York Dolls
Dancing Backward In High Heels, 2011
Skivbolag: Blast Records
Av: Sebastian Norling Rauhala
Publicerad: 2011-04-09
Hemsida: www.nydolls.org

Till sommaren ger sig de åldrande 80-talsjyckarna Mötley Crüe och Poison ut på gemensam turné, där båda gruppernas idoler New York Dolls följer med. Hade Nikki Sixx och Bret Michaels hunnit höra de sistnämndas senaste studiogiv innan de bestämde sig för det?

Hade jag varit i deras skor, hade jag tänkt mig för både en och två gånger. För nya skivan ”Dancing backward on high heels” låter inte som något annat dessa förfäder till sleazerocken tidigare presterat. Nej, för detta är horribelt gubbigt, sömnigt, intetsägande, tillbakalutat på ett dåligt sätt…med andra ord; detta är inte bra! Det som fick en sådan lovande start med comebackskivan ”One day it will please us to remember even this” och fortsatte med “’Cause I sez so”, där New York Dolls visade att det går att skapa cool rockmusik utan tragiska hjälten Johnny Thunders, kraschlandar nu med den pudrade näsan före i samma asfalt där andra hjältar ligger begravda sex fot under.

Det första som slår mig, är att det knappt går att höra ens ett anslag till gitarrackord. Här bjuds vi istället på ”svängig” dansbandsbas (Talk to me baby) och orgel som ljuder högt så att man tror att man klampat in på ett Frälsningsarmé-möte (Kids like you).

Det börjar redan med inledande Streetcake, som låter som om Beatles förlorat svendomen till en strippa och skryter med det för kompisarna på internatskolan, och slutar med calypso-experimentet End of the summer, som jag hellre vill kalla ”End of the whole mess”. För en röra är det verkligen. Man ska respektera musiker som vågar överraska och ändra sig för sin egen skull, men som samtidigt presterar något bra i slutändan. Vad New York Dolls gör, är att istället virra bort sig i något slags ”dansbandsploj korsat med olidlig indiepop” som inte ens deras fanatiske fan Morrisey skulle mäkta med.

Finns då inget positivt med denna skiva? Jo förvisso, bandet har inte gjort någon brutal våldtäktsversion på någon av sina gamla klassiker som på förra skivan (äckliga reggae-versionen av Trash på ”’Cause I sez so”).

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

Soptunnans blommor
Årets bästa 2011 enligt Sebastian Norling Rauhala

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner