Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

The Zoo
We Can’t Wait, 2009
Skivbolag: Universal Music Publishing Scandinavia
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2009-04-15
Hemsida: thezoo.se

För fem år sedan levde jag ett väldigt enkelt liv. Jag ägde en madrass att sova på, en dator att surfa på och en gitarr att spela på. Egentligen var det väl tänkt att jag skulle plugga också, men en typisk vardag ägnades istället åt att sova, surfa och spela gitarr, utan någon egentlig inbördes rangordning. Sovtid och gitarrtid förklarar sig självt, men vad gjorde jag under alla mina surftimmar egentligen? Mycket har försvunnit ner i den dimmiga minnesbanken igen, men jag kommer specifikt ihåg att jag ägnade mycket tid till att upptäcka nya coola band.

The Zoo var ett av dem. Kanske var det via någon musikblogg eller någon demosida jag fick tag på ett par låtar, vilket det var är inte så viktigt, men jag minns att jag tyckte att det fanns ruskigt mycket potential i just The Zoo. Låtarna jag fick tag på hette Seven Days A Week och Stay Until The Morning och vad jag då kunde läsa mig till låg de båda hjärnorna bakom projektet, Albin Johansson och David Eriksson, i förhandlingar med diverse skivbolag angående nästa steg.

Men det kom aldrig något nästa steg. Tiden gick, jag fick mer att göra och mitt bandsökeri avtog något. Först nu, fem år senare, kommer det första egentliga livstecknet från The Zoo. Det kanske var värt all väntan, för visst står det Universal längst ner på den vitskimrande debutplattan ”We Can’t Wait”. Och självklart hittar vi ”hitsen” Seven Days A Week och Stay Until The Morning först på skivan, även om nyhetens behag i just de låtarna försvann redan för fem år sedan. Så, de lyckades till sist att ta sig dit de ville, poppojkarna Albin och David. Hur har de då förvaltat de fem åren som har gått sedan vårt första möte?

På bandets hemsida kan man läsa ”The Zoo är något så 'okreddigt' som ett svenskt powerpopband som inte har några som helst ambitioner att skapa ett nytt, svårt sound eller bli indie-Sveriges nya gullgossar. Istället vill The Zoo ge världen okomplicerade, energiska tre-minutersdängor som du inte kan sluta sjunga med och hoppa runt till.” Där träffar The Zoo verkligen mitt i prick. Hela ”We Can’t Wait” är proppfylld med dansant powerpop, inget sticker ut, allt är radiovänligt. Men det är ändå lite av en synd och en skam, för det fanns betydligt mer än bara tuggummivänliga powerpopsambitioner när jag hörde, ett betydligt mer rivigt och närvarande, The Zoo för fem år sedan.

På ”We Can’t Wait” finns det inga kanter kvar. Inget innehåll och ingen själ. Det låter bra, men det är inte levande. Vadå sträva efter att vara ”okreddiga” och inte vilja skapa något nytt? Är inte det det nya kreddiga; att sträva efter att vara okreddig? Som så många gånger förr är The Zoo ett lysande exempel på vad som händer när man sitter på ett gyllene gåsägg men väljer att sitta och ruva på det alldeles för länge för att sedan bara kläcka fram en ful och missanpassad ankunge.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

Exile Parade (2012-01-01)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner