Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Intervju

Eddie Wheeler

Som publikuppvärmare till Jacques Labouchere på Sticky Fingers för drygt två veckor sedan gjorde Eddie Wheeler sin första spelning med eget kompband. Joyzine var på plats för att prata om musik, texter och att se livet ur olika perspektiv.

Det var bara några veckor sedan som jag satt här i samma oglamorösa loge på Sticky Fingers och pratade med Depressive Arts sångare Klas Bohlin. Den här gången återvänder jag på årets första soliga vårdag för att träffa Eddie Wheeler, som är på plats för att värma upp för Jacques Labouchere & The Vitamin Sea. Jag kliver in backstage och möts av dess torra luft och rummets intorkade dofter av öl och svett. Även om Eddie ger mig ett varmt välkomnade erkänner han snart att han är lite upp i varv. Det här är den första spelningen med band och gänget som han spelar med har sytt ihop materialet på endast tre veckors tid. Han vill inte ens svara på frågan om hur det känns, det är helt enkelt för tidigt att svara på. Tidigare har Eddie alltid rest runt ensam och har klarat sig utmärkt själv, att han sitter i rullstol har inte hindrat honom från att gång på gång återvända till rampljuset. Spelningar och mindre turnéer har genomförts i egen regi i såväl Sverige som England och Australien, men den nya konstellationen med kompband är något helt nytt för honom.

Under turnén i England följde ett filmteam från SVT med och filmade ett avsnitt för Raggadish. I programmets chatt är det många som har skrivit till Eddie om sina komplex och mänskliga tillkortakommanden och om hur de med honom som förebild har funnit ny kraft att leva. Även om logen på Sticky Fingers inte är den plats på jorden som bäst stimulerar de filosofiska tankegångarna kan man ändå inte låta bli att stanna upp och betrakta livet och dess värdefullhet i ett samtal med Eddie Wheeler. Han berör på djupet, både med sin personlighet och med sitt musikaliska uttryck.

Joyzine gav Eddies senaste platta ”Humble Plea” ett mycket bra betyg i vintras, men mycket har hänt på kort tid och det är snart dags att återvända till studion för en ny inspelning.
- Jag har utvecklats mycket det senaste året. Albumet är inte längre representativt för hur jag låter idag, förklarar Eddie.
Trots att han har skrivit mycket ny musik den senaste tiden får det nyskrivna materialet ligga till sig ytterliggare en tid. Spelningen på Sticky Fingers kom helt enkelt för snabbt på för att man skulle hinna repa in både nya och gamla låtar. De gamla låtarna har däremot fått en helt ny karaktär i den nya konstellationen.
- Jag har ändrat på några sångslingor och har också fått ändra min sångstil nu när låtarna har fått en helt annan intensitet. Att sjunga med ett helt band i ryggen kräver mycket mer av honom som sångare, än när han sitter ensam på scen med sin gitarr.
- Nu måste jag ta i mer när jag sjunger vilket har varit den största utmaningen för mig.

Det var på krogen Kellys i Göteborg som Eddie träffade Jacques Labouchere. De två startade snart ett samarbete och det är också på Kellys som Eddie genom många framträdanden har vuxit upp och mognat som liveartist. Ensam med sin gitarr har han odlat sitt personliga uttryckssätt, alltid lika känslosamt och angeläget. I biografin kan man läsa att låtarna handlar om att se livet ur olika perspektiv, vilket återigen lockar till filosofiska resonemang och djuplodande diskussioner.
- Visst är det kul att sjunga om sex, drugs & rock ’n’ roll och om hur man har röjt och festat hela natten, men det känns som att livet är lite för kort för att bara ta upp sådant. Jag har fått vara med om mycket i mitt liv, mycket bra och mycket dåligt och det har gett mig en annorlunda syn på livet. Det är detta perspektiv som jag delar med mig av till andra genom min musik.
Eddie klargör att det är först i det senare låtskrivandet som han har vågat ta ut svängarna och lämnat ut sig allt mer. Tidigare har han använt en hel del metaforer och omskrivningar, men utvecklingen har gått mot allt mer öppna kort.
- Det har varit svåra grejer att ta upp för mig och jag har inte varit modig nog att ge ut hela historien. Av den anledningen har texterna blivit ganska fragmentariska och poetiska. Numera är jag mer ärlig mot mig själv.
Att musiken har varit Eddies sätt att bearbeta svårigheter är ingen hemlighet. Han berättar om dess stärkande krafter och beskriver engagerat hur ett budskap i en text kan få fler dimensioner och en djupare innebörd av att sjungas istället för att bara sägas.
- Genom musiken kan jag svettas ut slaggprodukter och få ny energi.

Som rullstolsburen har Eddie Wheeler inte bara en uppsjö erfarenheter att väva in i sin musik, utan också många infallsvinklar och funderingar på livet som han har delat med andra vid föreläsningar och konferenser.
- Det jag gillar mest är egentligen sådant som inte alls har med handikapp att göra, som den här tillställningen ikväll på Sticky Fingers. Jag gillar att bryta gränser och fördomar, en kille i rullstol som rockar på scenen är sådant som får folk att tänka om.
Det är inte ovanligt med simmare eller basketspelare som förebilder, idrottsmän som har lyckats trots sina handikapp. Eddie är själv ingen sportmänniska utan vill hellre se andra sätt att förverkliga sina drömmar på än genom just idrott.
- Jag kan inte identifiera mig med en rullstolsburen idrottsman, jag avskyr sport och tycker det är meningslöst. När jag själv står på scenen är det en barriär som bryts. Det är sådant som förgyller tillvaron och som gör att man utvecklas och lär av livet.

Faktum är att när Eddie är ensam på scenen är vissheten om att framträdandet står och faller med honom själv en trygghet i sig. Så länge han håller huvudet kallt så går det alltid bra. Han förklarar hur underbart det är när musiken tar kontrollen och man själv bara följer med på resan. Det är de spelningarna som verkligen ger gåshud.
- Jag tänker inte på vad jag gör, det kommer direkt ur ryggmärgen på något sätt. Det är precis som Nine Inch Nails sjunger, ”the perfect drug”.
Av naturliga skäl kan inte den där magiska atmosfären infinna sig varje kväll. Under de perioder som Eddie har stått på scen flera kvällar i rad har energin ibland inte infunnit sig alls.
- Det händer inte så ofta som tur är, men då är man som ett flygplan som inte lyckas lyfta. Publiken kanske tycker efteråt att det var en jättebra spelning, men själv känner jag skillnaden. Jag är startmotorn och publiken är bensinen. Jag kan inte gå en hel konsert om inte publiken ger mig energi, klargör Eddie med glödande engagemang.

Även om Eddie har rest runt mycket på egen hand med sin gitarr medger han tillslut att det kan bli ensamt att alltid spela själv. Att fixa med hemsidan, boka spelningar och turnéer och skriva låtar och repetera ensam kan bli långrandigt, den nya satsningen med band har således blivit en nytändning.
- Det här är ett excellent tillfälle att få umgås med mina kompisar och bara ha kul, berättar Eddie med ett leende.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Av: Daniel Arosenius 2007-04-10
Foto: Anna Bauer
Hemsida: www.eddiewheeler.com

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner