Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Sólstafir
Köld, 2009
Skivbolag: Spikefarm Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-01-12
Hemsida: myspace.com/solstafir

För några år sedan skrev kollega Christian Stenbacke ganska många rader om det här isländska gänget och dess då pinfärska giv ”Masterpiece of Bitterness”. Det känns som att jag egentligen skulle kunna lägga karbonpapper på hans recension och applicera den även på uppföljaren ”Köld”. Inte för att Sólstafir har gjort en skiva som låter i stort sett likadant utan för att jag och mister Stenbacke verkar tycka ganska precis samma sak om den här orkestern och dess musik.

Nu skulle jag förvisso inte vilja söka några billiga effekter genom att kalla det här för gayserrock, men jag tycker precis som min kollega att de här islänningarna gör sig oerhört mycket bättre när de väver instrumentala väggar och inte låter sin gaphals till sångare blanda sig i. Adalbjörn Tryggvason är nämligen ingen större vokalist. Han har ett skralt omfång och dåliga känsla för hur han ska hantera sina resurser. Resultatet blir att Sólstafir så fort sången är närvarande känns som ett ganska beigt band.

Lyckligtvis ägnar de då större delen av sin tid i introvert hängande över sina respektive instrument. Det är hårt, sotigt och på sina håll doomigt när de lirar och låtlängderna tillåts segla iväg långt, långt så som sig bör inom postrocken. Men att klistra en sådan etikett på de här herrarna är att göra det alldeles för enkelt för sig. Det som gör dem unika är att de inte nöjer sig med att vara ett band som bara bygger kolossala ljudväggar och skapar stämningar mörkare än den dystraste oktobernatt.

Nej Sólstafir vill på något underligt vis mer än så och går till skillnad från många likvärdiga band snarare mot det mjuka än mot det hårdaste hårda. Bitvis handlar det om ren grunge så som den lät på 90-talet när Nirvana stod i centrum. En bild som islänningarna sedan krossar med sina punkigt tunga plakat till ljudväggar som bara väller in från ingenstans.

”Köld” är ojämn, men likförbannat ganska hypnotiserande. En skiva som växer med lyssningarna och som eggar så väl intellekt som öra.

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Relaterat

Sólstafir (2006-01-01)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner