Recension - Live
Det var självklart att
Arctic Monkeys var fredags stora band även om både
Portishead och
The Flaming Lips spelade efter dem. En kvart innan bandet gick på strömmade det in människor på festivalområdet, hela campingen tömdes på en halvtimme och vakterna i entrén fick det minst sagt svettigt. Bara
Fatboy Slim på lördagsnatten lyckades komma upp i samma publikmängd som Arctic Monkeys. Grabbarna från Sheffield slog igenom med storm 2006 och deras skiva ”Whatever People Say I Am, That's What I'm Not” räknas sedan dess som en modern klassiker. Att det är just den första skivan och uppföljaren ”Favourite Worst Nightmare” som går bäst hem hos publiken i jämförelse med de två senare skivorna verkar bandet fullt medvetna om då kvällens låtval till största del kommer från de tidigare skivorna.
I en storslagen inledning bränner de av
Brainstom och
Teddy Picker och publiken bokstavligt talat exploderar. De radar upp hits på löpande band och verkar stortrivas som kvällens huvudakt vilket
Alex Turner också påpekar stolt under spelningen. Även nyare låtar som
Crying Lightning går hem hos den unga publiken. Dagen till ära premiärspelar de en helt ny låt som de aldrig framfört tidigare som gick under namnet
Mad Sandwich (eventuellt
Mad Sound, Alex känndes lite sluddrig mot mitten av konserten). Det var en lugnare låt i 60-tals stil med massa Oh La La i refrängen. De följer upp med förra årets bluestunga
R U Mine som visar dem från deras mer experimentiella sida och ger en ny tyngd i deras välbekanta sound.
När tiden börjar gå ut så är det som om publiken är på helspänn och första trumtakten av
I Bet You Look Good on the Dancefloor får publiken att självantända av eufori. Hela Hultsfred dansar och det är en vacker syn. De följer upp låten direkt med
When the Sun Goes Down som leder in i
Flourescent Adolescent och det är klart. Om Hultsfred var en tävling så kammade Arctic Monkeys hem förstaplatsen.

Relaterat
Årets bästa skivor 2008
Arvikas vassaste band 2007
Arctic Monkeys (2009-08-14)
Kommentera
Inga kommentarer