Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Live

Maps
Arvikafestivalen
2008-07-05
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-07-08
Hemsida: www.myspace.com/mapsmusic

James Chapman ser ut som en blandning mellan Quentin Tarantino och Johan Rheborg och ser så blyg och tafatt ut där han står på scenen med en ölflaska i handen att jag helt plötsligt förstår varför det tog tio år att få klart första och hittills enda plattan, ”We Can Create”. James Chapman gillar inte uppmärksamhet, men han älskar att skriva musik. Och han är en perfektionist ut i fingerspetsarna.

Först tror jag inte mina ögon när jag från att ha lämnat ett skäggigt Looptroop Rockers på Vintergatan inställer mig vid Andromedascenen. Det är knappt en käft där, trots att det bara är minuter från spelningsdags. Stackars James Chapman hinner jag tänka, och stackars alla de som missar ett av festivalens allra bästa band, Chapmans skötebarn; Maps. Som tur är, för oss alla, rinner det till folk så snart Johan Rheborg, förlåt, James Chapman med bundsförvanter kliver på scenen. Redan där väcks min nyfikenhet, han tänker alltså lira med ett helt band, intressant.

Sedan är jag fast. Som i trans. Långt bortanför något annat. Kroppen är kvar men själen har förenats med något annat, något större. Jag trodde verkligen inte att det var möjligt att kunna ta låtarna från ”We Can Create” till en högre nivå, framförallt inte med ett liveband, men James Chapman visar att det går, utan problem. Det är som att fara in och ut i en fantasi. Samma sak verkar gälla för Chapman själv. Mellan låtarna ser han återigen så där tafatt och bortkommen ut, han försöker dra små skämt eller säga saker som han tror förväntas av en frontman (men allt faller platt). Men när musiken sätter igång igen förvandlas han till någon annan. Klimax: . Don’t Fear. Alltså, den låten. Så enkel, så monoton men ändå så bra.

Mot slutet av spelningen är det fler än jag som inser att en av festivalens bästa spelningar sker just här, just nu. Folk strömmar till från alla håll. James Chapman ler, han inser att slaget är vunnet. Han ler ännu mer när folket ropar in honom igen för extranummer, är inte det här en boost för självförtroendet så säg. Bandet passar dessutom på att bjuda in alla närvarande på efterfest på hotellet, tyvärr är det ingen av dem som kommer ihåg namnet eller vilket hotell det är. En karta hade kanske varit på sin plats.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

Årets bästa skivor 2007
Arvikafestivalen 2008

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner