Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Krönika

Arvikas vassaste band 2008

Imorgon drar Arvikafestivalen igång och precis som vanligt bjuder de på ett smörgåsbord av spännande liveakter. Vad får ni inte missa? Joyzines utsända är för en gångs skull ganska överens om flera av höjdpunkterna…

1. De Lyckliga Kompisarna
Nostalgi igen suckar ni. Ja, jag kan inte försvara den här förstaplatsen på något annat sätt. Jag blir alldeles knäsvag bara jag tänker på att slutligen få se ungdomens idoler, hur föråldrade de än må vara, live. Jag drägglade inför Dia Psalma för några år sedan…och blev aningen besviken, men rapporterna säger att Mart och company står för en återförening av klass. Då får jag väl tro på det då. Suget efter De Lyckliga Kompisarna är än större med tanke på att jag missade dem på grund av sen ankomst till West Coast Riot för bara några dagar sedan.

2. Sirqus Alfon
Kanske måste man som jag har växt upp under det tidiga 90-talet för att uppskatta Sirqus Alfon fullt ut. Deras koncept är helt från vettet och bygger till stor del av helfestliga covers av de eurodisco-dängor som var på tapeten på den tiden. Tänk er ett fejkat, dataprogrammerat balkanband som framför en fejkkonsert. Det är precis vad Sirqus Alfon och dess föreställning Eurotrash är och låtvalen kunde inte vara bättre.

3. The Hellacopters
De har aldrig varit bäst på skiva och de har heller aldrig varit bäst som liveband, men de har alltid varit bra. Och att inte gå och titta nu när ett av Sveriges viktigaste rockband säger tack och bock och tar en sväng genom Sverige för allra sista gången vore vansinnigt korkat. Skit i att den sista coverskivan var bra trist, ni vet ju ändå att det här kommer att bli en konsert fullmatad med gamla hederliga helikopterhits, och det är som sagt sista chansen.

4. Behemoth
Jag såg Behemoth live på Agora Ballroom i Cleveland, Ohio på våren 2003. Då var jag inte det minsta imponerad. Polackerna hade inte alls hittat sin identitet (trots att milstolpen ”Thelema 6” sedan en tid var ute) och lallade runt på scenen som någon bekräftelsetörstande halvmesyr till black metalband. Sedan dess har det hänt saker. Behemoth har utvecklats till ett av de mest tekniskt kompetenta death metalbanden i världen och jag är ruggigt nyfiken på vad de går för på en scen idag.

5. Efterklang
Funkar Efterklang på en tältscen inför en stimmig festivalpublik? Det blir mycket intressant att se. Att de med sin minimalistiska stämningsmusik, framför i multiinstrumentalistiskt format, har hur lätt som helst att trollbinda en konserthalls publik vet vi, men det här blir en utmaning. Kommer fulla Arvikabesökare börja bröla när musiken inte stegrar sig tillräckligt snabbt eller kommer de som alla andra låta sig hypnotiseras av den fantastiska stämning som finns i allt Efterklang tar sig för? Jag hoppas danskarna segrar!

6. Red Cell
Som den synthfestival Arvika ofta beskylls för att vara måste jag ju givetvis ha med ett synthband på listan också. Svenska Red Cell valde till sin senaste platta att slopa gitarrerna och satsa ännu hårdare på dansant tyngd i form av elektroniska melodier och beats. Resultatet är förstklassigt och med rätt stämning i publiken kan det här framträdandet bli hur mastigt som helst.

7. Volbeat
Hårdrockens svar på Elvis, rockmetal, rock n’röv kalla det vad fasiken ni vill, att det svänger om danska Volbeat kan inte ens din tondöva moster neka till. Ryktet som lysande liveakt föregår gruppen så förväntningarna är onekligen höga. Underpresterar den här orkestern är det en viss före detta redaktör för Slavestate som för alltid kommer få sitt omdöme underkänt.


1. Death Cab For Cutie
Måhända att det riktigt stora genombrottet kom genom att Seth Cohen, ni vet den där rådjursögda sötisen med mörka lockar i alla tonåringars favoritserie The O.C, gick och deklarerade högt och tydligt att man minsann inte fick tala illa om hans Death Cab For Cutie. Men självklart behöver Ben Gibbard och hans manskap ingen draghjälp från en serie med tveksamma skönhetsideal och moraliska defekter. Med odödliga album som ”Transatlanticism”, ”Plans” och nu senast något vinklippta ”Winding Stairs” har Death Cab For Cutie bevisat att de hör till indiepopskolans Hall Of Fame. Lyssna och njut.

2. The Kooks
Debutalbumet ”Inside In/Inside Out” placerade sig längst upp på en viss joyzineskribents årsbästalista 2006. Frågan är om uppföljaren, ”Konk”, inte kommer att upprepa bedriften när det väl är dags att summera musikåret 2008. Brittiska poprockarna i The Kooks är glödheta just nu, musiken påminner om en stråhatt, tuggandet på ett grässtrå och en soleroglass som smälter i solen. Sugen på den ni.

3. Kate Nash
Dialektpop vill jag minnas att jag skrev när jag skrev om Kate Nash senast. Jag står fast vid den beskrivningen och charmen med kaxig brittisk dialekt i kombination med pianodriven mjukpop har inte avtagit på något sätt. Den här damen har jag jagat land och rike runt, men alltid lyckats missa henne, oftast på grund av någon sista-minuten-grej. Nu är hon äntligen fast, nu kommer hon inte undan. Arvika 08 är platsen där ni kommer få höra mig stå och vråla med i refrängerna i sköna Foundations och mysiga Mouthwash.

4. Efterklang
Vilket konstigt namn tycker ni, men har ni någonsin bevittnat en spelning med danska Efterklang så förstår ni varför just ”Efterklang” är en perfekt beskrivning av detta esoteriska danska ljudkollektiv. Det handlar om förföriska drömmande ljudlandskap, projicerande bilder av ljudande drömlandskap. Förhoppningsvis tar danerna med sig hela kitet, såväl ljud som bild, en spelning med Efterklang ska reta fler sinnen än bara dina trumhinnor. Tyvärr överlappas spelningen med minst lika sevärda Kate Nash, så varför inte ta en rövare och se lite grand av båda två?

5. Maps
Tio år tog det för James Chapman att få klart skivan ”We Can Create”, men åh vilken skiva sedan! Du kan känna perfektionismens vindar i precis vartenda spår, perfektion som samtidigt inte når den grad av tråkighet som perfekta ting har en tendens till att göra. Det var länge tveksamt om den ambitiöse Chapman skulle våga ta med sitt livsprojekt ut på vägarna och sprida sitt budskap till folket, turligt nog för oss törstande tog James Chapman slutligen sitt förnuft till fånga. Lördag, Andromeda. Var där.

6. The Hellacopters
Jag vet, alla ni musikvänner som varit med i svängen ett tag har säkert sett Nicke Andersson och hans långhåriga kompisar i The Hellacopters spela åtaliga gånger på en scen nära dig. Men då vet ni säkert också att den här gången är det lite annorlunda. Sällan har väl ett svenskt band kunnat rada upp en sådan låtskatt av yttersta kvalitet som The Hellacopters kan göra, och få band kan dessutom ständigt leverera som helveteshelikoptrarna, gång på gång. Allt har dock sin tid, har du mot all förmodan inte lyckats tima in en av svensk rockmusiks allra bästa liveakter så är det nu sista chansen. Efter pågående turné är det slut, tack och adjö. The Hellacopters är döda, länge leve The Hellacopters!

7. Sirqus Alfon
En otippad joker. Beskrivning på Arvikafestivalens hemsida:
”En av festivalens stora ”måste ses” med bruten engelska, skrikigt omodernt klubbmode, euro-techno och fejksmycken. Ett postmodernt, förfallet, out-of-style kulturfenomen, maskerat till avant-garde konst[…] Gammal slapstick i new-rave kontext där komiken bygger på excentriska gubbar och bildspråket känns igen från gamla musikvideos. Sirqus Alfon's tidigare musikshowkoncept med ståbas, megafon, leksakstrumset och melodica kompletteras med en blandning av märkliga instrument och ljud som theremin, strupsång och elektronisk saxofon.”
Behöver jag säga något mer?

Dela p Facebook Dela p Twitter

Mikael Mjörnberg 2008-07-02

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner