Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Mark Seymour
Westgate, 2007
Skivbolag: Promising Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-10-30
Hemsida: www.markseymour.com.au

Mark Seymour är allvarlig. Inte bara textmässigt utan även rent musikaliskt. När han tar i tu med samhällets problem och besjunger historien gör han det till melankoliska och stämningsfulla tongångar. Vare sig han gräver i bluesen eller sjunger rena singer/songwriter-visor. Det kräver sin man om det inte ska bli pretentiöst och fånigt, men australiensaren undviker effektivt fallgroparna med sin fenomenala sångröst.

Seymour säger själv att han som ung, härjande med postpunkarna Hunters & Collectors, knappast hade förstått den här plattan. Att den är ett mognare koncentrat av honom. Det är klart, han har ju passerat de 40 och influenserna här är oerhört vuxna, men sannerligen delikata. I sin eftertänksamma pop låter Seymour långa stunder som Bruce Springsteen, för att inte tala om Steve Earle (som han vackert tolkar i Jerusalem). Jag utelämnar Bob Dylan, det är en jämförelse som skulle dra en mörk skugga över Seymour.

Skivans inledande låtar är urstarka. Jerusalem har jag redan nämnt, men här räknar jag också in det fenomenala titelspåret och ledsamma Tobruk pin. Sen tappar australiensaren lite fart. Några gravallvarliga kärlekslåtar blir lite för mycket. De omfångsrika texterna, ofta skrivna i form av långa berättelser, som är en styrka i de bästa låtarna blir här lite ansträngande.

Till majoriteten är ”Westgate” dock en mycket stark platta. Efter några tveksamma spår revanscherar sig Seymour med vackra kort så som duetten Hell broke free med countrysångerskan Lisa Miller, singer/songwriter-numret Master of spin och romantiserande över Kanada i Mississauga. Han överger rent av sin allvarliga formel i en låt, Feel the lord, som med textrader som: ”Can you feel the lord?/Can you feel the lord?/Leave your money with the girl at the door if you feel the lord” är en så väl humoristisk som tydlig kommentar mot organiserad religion. Självklart sjungen till smäktande popmelodier.

Man skulle kunna anmärka på att ”Westgate” är en smula ojämn, det är ingen osanning. Men några svagare spår spelar ingen roll när majoriteten är oerhört vackert pophantverk. Luftigt producerat av Cameron McKenzie. Det är inte många som gör det, men just likt sin inspirationskälla Steve Earle, klär Mark Seymour utomordentligt i sin gravallvarliga mask.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

Årets bästa skivor 2007
Mark Seymour (2008-01-01)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner