Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Krönika

Årets bästa skivor 2010 enligt Johan Norström

Under december, hela vägen fram till jul listar redaktionen på Joyzine.se de bästa skivorna från året som gått. Pop trängs med rock och metal med hiphop när tio skribenter tycker till om vilka som komponerade den bästa musiken under 2010. Idag presenterar vi Årets bästa plattor enligt Johan Norström.

1. Kvelertak – S/t
Norska Kvelertak tog mig och större delen av min umgängeskrets med storm. Vi trodde knappt våra öron när Kvelertak med våld tvingade sig in i våra musikspelare. Nu när bokslut närmar sig så är det Kvelertak som spelas i lurarna under den dagliga promenaden till jobbet. Det är Kvelertak som spelas på sjukt hög volym när råttan (jag) dansar på bordet. Det är för Kvelertak som man vänder bilen när man inser att man glömt skivan hemma. Ni fattar. Jag kommer skicka arga mail till de festivaler jag ämnar besöka om Kvelertak inte bokas dit.

2. In Mourning – Monolith
In Mourning var en häftig bekantskap för undertecknad. Jag brukar ofta prata i termer om ”musik jag själv vill spela” när jag pratar om sånt jag gillar. In Mourning spelar musik jag själv vill spela. Det rytmiska tänkandet från den melodiska dödsmetallscenen som kanske framför allt Scar Symmetry gjort till sitt adelsmärke blandat med det atmosfäriska tänkandet hos band som Opeth och tidiga Katatonia tilltalar mig på alla nivåer. Det känns inte som en slump att October Tide återuppstått med In Mournings Tobias Netzell bakom mikrofonen.

3. Soilwork – The Panic Broadcast
Förväntningarna på Soilwork var höga i och med Peter Wichers återkomst till bandet. Och efter de senaste skivornas lite mer slätstrukna och refränginriktade tänk känns ”The Panic Broadcasts’” tekniska och aggressiva fokus mycket välkommet, även om de självklara refrängerna saknas en smula. En välbehövlig urladdning, kan man kanske säga.

4. The Sword – Warp Riders
Ytterligare en otroligt trevlig ny bekantskap visade sig The Sword vara. ”Warp Riders” blev en slags substitutskiva för mig, då Spiritual Beggars ”Return to Zero” visade sig vara på gränsen till ett magplask stod The Sword redo att plocka upp besvikna fans som undertecknad. Allt jag ville ha av Spiritual Beggars fick jag på skivan ”Warp Riders”. Av The Sword då. Gitarrljudet, riffen och melodierna är helt fantastiska.

5. Pray For Locust – Swarm
Jag har en automatisk skyddsreflex när jag ser unga metalband med stiliga frisyrer, och jag vet att det är dumt och onödigt, men så är det. Jag kommer inte ifrån det. Att Pray For Locust ligger på Supernova gav också lite Bandit Rock-vibbar och när jag sålunda för första gången tryckte på play för att lyssna till ”Swarm” var jag en väldigt skeptisk gammal gubbe som förväntade sig väldigt lite. Men jag golvades absolut, alla mina farhågor visade sig vara osanna och jag kanske till och med måste sluta låta mina fördomar mot Bandit-musik fördunkla mitt omdöme om nya bekantskaper. Men stiliga frisyrer håller jag mig fortsatt reserverad mot.

6. Dimmu Borgir – ABRAHADABRA
Mycket har skrivits om Dimmu Borgir senaste tiden, många rykten har spridits och mycket avloppsvatten har runnit under broarna. Det är roligt det där med spekulationer. Och meningslöst. Dimmu visade sig vara fortsatt bra, kanske till och med bättre, på sina starkaste sidor. Dramatiken och det episka. Låten Dimmu Borgir är årets prestation, kan jag tycka. En riktig fullträff.

7. Anathema – We’re Here Because We’re Here
Anathema har inte gjort någon större nytta sedan 1999 då fantastiskt vackra ”Judgement” släpptes. Elva år senare, 2010, var det dags för stordåd igen. En oväntat nyskapande och vital skiva släpptes trots årtiondets lamaste titel. Anathema-formeln känns absolut igen, men man har vågat ta ut gränserna lite mer än tidigare. Steg nummer ett för alla som försöker lära sin mindre hårdrockande hälft uppskatta distade gitarrer.

8. Solution .45 – For Aeons Past
Jag tillhör den skaran människor som tyckte att Scar Symmetry tappade det mesta av sin karaktär när de förlorade multisångaren Christian Älvestam. Solution .45 är extremt närbesläktade med förstnämnda band i såväl genre som uttryck och det är både en styrka och en svaghet. En styrka i det starka igenkännandet, och en svaghet i bristen på originalitet. Men med en debut av den här kalibern måste ändå absolut erkännas, klagomålen från min sida är snarare baserade på förväntningar än kvalitetsbrister.

9. Roky Erickson, Okkervil River – True Love Cast Out All Evil
Sällan blir man så överraskad som jag blev när jag lyssnade på Roky Ericksons senaste alster för första gången. Vårt förhållande såhär långt har sträckt sig till Night of the Vampire (och då framförallt genom Entombed) och lite lösryckta myter och sanningar. Men jag vill minnas att majoriteten av statusuppdateringarna på min förstasida på Facebook gick i stil med ”Roky Erickson *likelike*!!1!”, ”roky ä KUNG!!! :P:P:P” och så vidare, om ni förstår... Så en annan fick väl äntligen krypa till korset och kolla upp karln, vilket känns väldigt bra i efterhand.

10. Khoma – A Final Storm
Jag känner mig hyfsat ambivalent inför Khoma. Ena sekund avgudar jag dem, andra sekunden avfärdar jag dem. Men jag måste erkänna att jag tagit ”A Final Storm” till hjärtat i år. Om det nu har att göra med skivan i sig eller att jag fått ynnesten att se bandet live två gånger vill jag inte forska i. Vi låter det stanna där.

11. October Tide – A Thin Shell
Må så vara att ”A Thin Shell” knappast är en ny ”Rain Without End” och att jag än så länge inte hittat något spår i närheten lika starkt som Grey Dawn. Men vad gör det egentligen, som jag har suktat efter ett komplement till mina gamla October Tide och Katatonia-plattor, ett modernt komplement inslaget i en mer välljudande förpackning. October Tides comeback bjuder inte på några överraskningar och såhär i adventstider är det precis vad jag vill ha.

12. Sia – We Are Born
På en annars väldigt metal-dominerad lista lyckas Australiens okrönte melodidrottning Sia knipa sistaplatsen. Fuldansen har äntligen fått en skiva tillägnad till sig, med skönt melodidriven discopop som gör sig mycket bra i festiva sammanhang. Nu är discopopen inte skivans höjdpunkt, inte på långa vägar, nej skivans starkaste kort är utan tvekan olidligt vackra I'm In Here.


Tidigare listor
Årets bästa skivor 2010 enligt Erik Högkvist
Årets bästa skivor 2010 enligt Nina Torbacke
Årets bästa skivor 2010 enligt Anders Nilsson
Årets bästa skivor 2010 enligt Marcus Ulvsand
Årets bästa skivor 2010 enligt Alexander Hellgren
Årets bästa skivor 2010 enligt Anna Enkvist
Årets bästa skivor 2010 enligt Mikael Mjörnberg
Årets bästa skivor 2010 enligt Anton Wedding

Dela p Facebook Dela p Twitter

Johan Norström 2010-12-19

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner