Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Live

De Lyckliga Kompisarna
Debaser Medis, Stockholm
2008-03-26
Av: Carl Potvin Johansson
Publicerad: 2008-03-27
Hemsida: www.delyckligakompisarna.se


I PA:t spelas det lite blandad punkkompott, Raised Fist, Rasta Hunden – och Charta 77 som får igång publiken bra innan bandet går på. Åldersgräns är 18 år, men publiken består till största delen av något äldre personer än så. Det är nu elva år sedan De Lyckliga Kompisarnas sista spelningar tog plats på Kafé 44, och publiken har åldrats något. Givetvis är några punkslynglar på plats, överlyckliga och spända på vad de ska få bevittna. Det lyser ur deras ögon, och därinne kan man skönja deras tankar om att en DLK-återförening håller, och banar väg för en ”tredje punkvåg”.

Publiken har åldrats, några andra som har åldrats är bandet. Innan Ragga en Farsa, berättar Mart att han skrev låten när hans föräldrar skiljde sig, vilket nu är sådär 20 år sedan. Visserligen ser både Mart och Jouni unga och livfulla ut, och de gitarrspelande nytillskotten än mer. Men det är ett mer vuxet DLK, som talar till en mer vuxen publik, och ofrånkomligt är det mycket nostalgi såhär på första officiella återföreningskonserten.

När Mart intar scenen och säger ”Tjenna!” med ett stort leende på läpparna, tror jag inte att jag är tillbaka på nittiotalet, men jag är övertygad om att det kommer bli en bra konsert.

De öppnar kraftfullt med Vi är de Lyckliga Kompisarna, följt av Hat som Hobby, vilken Mart menar är den enda låt som fortfarande är aktuell. Jag håller inte med, tänker jag när de påbörjar Le som en Fotomodell. En annan låt som jag tänker på i sammanhanget är förståss Egon, vilken publiken skriker efter ett flertal gånger, och till och med drar igång en mindre allsång – innan den till publikens glädje spelas.

Bandet låter som väntat bra, och nog verkar de spelsugna. Jouni dundrar på mycket bra bakom batteriet, och framför honom står Mart som fungerar som frontman och ledare. Det är han som står i centrum och hans välkända stämma som sjunger alla låtar. Det är inte förrän Ishockeyfrisyr som Fredrik Åberg tar ton i en av verserna, och väl är väl kanske det då hans stämma är något pubertal. Nytillskotten har däremot pluggat sin gitarr-läxa bra, och nästan tagit efter tidigare gitarrister på noterna, om än något tafattare.

Mart slänger av sig sin feta stickade tröja och blottar ett par stora snickarbrallor, som han tydligen har svårt att skilja sig från nuförtiden, och jag undrar om Mart har smyglyssnat lite på Per Gessles ”En Händig Man”, eller om han bara vill vara rolig.

Trots en del mellansnack, presentationer och en diktuppläsning – om älgjakt, lyckas de röja igenom förvånansvärt många låtar på vad jag senare ser, väldigt kort tid. Punkskolan, Finansministern, Kristoffer Spelar Flipperspel, Allmänt Tuff, Ölstugan, Vem Behöver Nån som Behöver Nån med flera. Nästan alla får höra sina favoritlåtar, för det känns som de spelar närapå alla sina låtar. Naturligtvis även de lite mer välkända låtarna, Dricka Sprit och Hålla Käften och Dit Kuken Pekar, så att publiken också får sjunga. Dessutom spelas Rysk Bompa, från ”den gula skivan”, som vi inte räknade med att få höra. Daniel Karlsson sitter, i ett för mig oidentifierbart nummer, in på sax, vilket hade varit coolt – om man hade hört saxofonen.

Efter fem extranummer, bland andra CP Framför sin TV, Mansrörelsen och Sagoland, säger Mart att nu kan de inga fler låtar, vi får komma med en ny skiva nästa år, och publiken jublar en aning förbryllat.

Återföreningar där bandmedlemmarna, nu 60 plus, bestämmer sig för att återuppleva sin ungdom – och samtidigt dra in lite pengar till källan som börjar sina, känns bara tråkigt och ointressant. Med DLK verkar det inte vara mycket annan drivkraft bakom återföreningen än att de är spelsugna, vilket också märks. Om de utöver de fyra bokade gigen skall fortsätta att spela, är frågan hur långt det går innan nostalgitrippen är över. Inte särskilt långt är min gissning. Men å andra sidan skulle jag själv gärna gå och se dem igen vid tillfälle. Det är trots allt något tidlöst med DLK:s musik, även om den delvis är ganska tonårsorienterad.

Foto: Anton Johansson

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

Vilken är den värsta sommarplågan?
Arvikas vassaste band 2008
De Lyckliga Kompisarna (2000-01-01)
De Lyckliga Kompisarna (2008-07-05)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


stefan, 2008-03-29 16:03:07 (81.216.160.98)

håller med andreas, det var allsång på ALLA låtar förutom den nya.

Andreas, 2008-03-28 11:36:11 (213.65.139.112)

Mina Fåglar var de spelade när Daniel kom in på Saxofonen. Sen tycker ja väl personligen att publiken sjöng med i alla låtar förutom den enda nya låten de spelade. Vilket oxå märktes på publiken som då stod väldigt stilla jämfört med de andra låtarna.

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner