Joyzine.se

Annonsera på Joyzine.se





Recension - Live

Ed Harcourt
Storan, Göteborg
2007-12-04
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2007-12-11
Hemsida: www.edharcourt.com

Jag har ett tudelat förhållande till Ed Harcourt. Killen är inte så gammal i gemet egentligen, första livstecknet kom vid sekelskiftet, i form av den högt prisade EP:n ”Maplewood”. Ändå, efter fem album, varv ett endast digitalt för nedladdning, och nu senast en best of, förkunnade Ed nyligen att nu får det vara nog; efter den här korta Skandinavienturnén tänker det bångstyriga geniet från Sussex dra sig tillbaka. Katten och nyblivna hustrun kändes mer relevanta än att fortsätta kuska runt på vägarna i sedvanligt sus och dus.

Just i det där sista har vi den andra Ed Harcourt, grabben som var på väg att kasta bort all sin talang. För även om musiken oftast är helt underbar, har Ed själv minst lika ofta varit mindre underbar. Ett fyllo och ett vrak var ord jag tänkte på när jag såg honom på Arvikafestivalen för några år sedan. Sorgligt. Vilken Ed kommer vi få se ikväll är frågan? Geniet och talangen? Jag hoppas verkligen det, alla vill vi väl bli ihågkomna för sina bästa sidor?

Ed dricker vatten, en bra start. Ed är på bra humör, en ännu bättre start. Ed är till och med lekfull med glimten i ögat. Faktum är att allt är bra. Den intima stämning som infann sig redan när Jonna Lee stod på scenen ligger kvar, Ed gör den komplett genom att tända ljusen i den vackra ljuststake som står på hans piano, något som blivit något av hans signum genom åren. Sedan drar hitkavalkaden igång. Något bättre ord för Ed Harcourts låtskatt finns inte. Jag tänker inte rada upp alla titlar här (även om jag förstås måste nämna All Of Your Days Will Be Blessed, tjänstefel annars), ni som inte redan kan dem bör kolla upp best of-albumet omedelbart. Jag vill istället försöka förmedla känslan som infann sig, det räcker nästan att bara tänka nedsläckt salong.

Ed Harcourt är inte bara en gudabenådad musiker, under spelningens gång hinner han med att spela soptunnelock, bastrumma, gitarr och diverse rytminstrument, allt snyggt kombinerat och återuppspelat i Eds medtagna loopmaskin, men själen finns i sången. Allt liv finns i sången. Och det vet han om. Just därför gillar jag valet av enkelhet. Förutom lite backup av en kompgitarrist är det bara Ed som står i centrum, inget skränade band den här gången. När gitarren trilskas pluggar Ed helt sonika ut den och går fram till scenkanten och spelar ändå (och den person vars mobilsignal inte var avstäng, denne ska jag döda).

Glimten i ögat är fortfarande kvar spelningen genom, ironin lika så. De torra skämten och gliringarna, oftast på sin egen bekostnad, haglar. Ed Harcourt är helt enkelt i högform, lagom till att han ska lägga av, känn ironin. Ett tag är det nästan så att man tror att kvällen aldrig ska ta slut, på ett positivt sätt, men efter två extranummer är så sagan verkligen slut, för den här gången. Märkligt nog hade jag kunnat sitta kvar minst en evighet till.

Dela på Facebook Dela på Twitter

Relaterat

Jonna Lee
Sleeping Beauty
Ed Harcourt (2010-11-08)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner