Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Whitesnake
Sweden Rock Festival
2010-06-10
Av: Sebastian Norling Rauhala
Publicerad: 2010-06-11
Hemsida: www.whitesnake.com

Det är inte utan att man känner sig rejält snuvad på konfekten, när det utlovats från både David Coverdales och Sweden Rocks håll att ”här ska det bli överraskningar, jajamän!”, och det man mäktat med är två gamla gitarrister; Bernie Marsden från 70-talets bluesiga period och Adrian Vandenberg från 80-talets pudelperiod.

Och att hela konserten blev endast tolv låtar lång, på grund av att tekniknissen Reb Beach och bluesgnisslaren Doug Aldrich är tvungna att få varsin stund att hetsonanera på gitarrerna i tjugo minuter.

Det är en fantastisk fröjd att se och höra Bernie kräma ut Ain’t no love in the heart of the city och briljera i Fool for your loving, men för det mesta får han tråkigt nog stå i skuggan resten av konserten. Och Adrian Vandenburg själv får sina 30 sekunders strålkastarljus på sig igen när han tar Here I go again-solot.

Men på det stora hela är det en miserabel upplevelse, bland annat för att Coverdales röst verkar ha sett bättre dagar vilket redan hörs i inledande Best years.