[stäng]

Breach Debaser Medis, Stockholm 2007-12-06 Av: Johan Norström Publicerad: 2007-12-11 Hemsida: www.myspace.com/73645848

---

Jag minns fortfarande den regniga och kyliga höstmorgonen 2002. Jag jobbade som tidningsbud i min hemstad Skellefteå. På min runda hade jag en prenumerant av PT och två av NSD, norrbottens två största morgontidningar. Framsidan av NSD pryds av en stor bild föreställande en uppgiven Tomas Hallbom och bredvid denna bild står det skrivet med stora, svarta, ödesmättade bokstäver:

Breach lägger av.

Breach var det sista som återstod av min uppväxt i den norrländska hardcorescenen. Refused var borta sedan länge. Purusam likaså. Det enda kvarvarande av det norrländska 90-talets hardcorearv var Breach. Men den morgonen, den kalla, jävliga morgonen, då tog det slut.

Sommaren 2007 dyker det upp en livevideo från Hallboms bröllop på youtube, där Breach framför Deadheads från smått fantastiska ”It’s Me God”. Rykten börjar gå och hopp tänds. Sen släpps bomben.

Breach spelar på Debaser Medis sjätte december 2007.

Konserten inleds med Friction, en klassiker de flesta hc-akter från Skellefteå någon gång haft i sin repertoar och detta förankrar omedelbart en magisk stämning. Som en resa tillbaka till 90-talet, X på händerna och dålig falafel från ett avsides gatukök. Det är en känsla som håller i sig den inledande timmen och den timmen kommer jag alltid att hålla som en av de bästa konsertupplevelser jag varit med om. Varje låt orsakar högre jubel än den förra och bandet visar verkligen upp sig från sin bästa sida. Det känns som om de saknat oss minst lika mycket som vi saknat dem.

Sen händer det någonting, bandet tappar i intensitet för ett par låtar och känns påtagligt nervösa. Det är lite otajt här, ett spelfel där… Lite tafatt på det hela taget. Väldigt snabbt hittar man dock tillbaks till känslan från konsertens första del, men de magiska tidsrese-vibbarna återkommer aldrig.

Som avslutning slår bandet symboliskt sönder sina instrument i ett underbart, kakofoniskt inferno som tyvärr ger mig känslan av ett definitivt ”Tack, men nej tack” till fortsatt spelande.

Jag ber till alla tillgängliga gudar att jag har fel.

Relaterat

De bästa skivorna 1999
Liberator

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inl�gg:

Johan, 2008-01-14 14:05:56 (130.240.222.39)

Som jag försökte förmedla så tänkte jag inte så mycket. Däremot så upplevde jag mina sena tonår igen, och det var en angenämn upplevelse. Jag reflekterade aldrig över instrumentala insatser eller liknande utan kapitulerade omedelbart till känslan.

StalkingButler, 2008-01-14 13:13:08 (192.71.219.253)

Men...hur...tänker...du? Hallboms röst höll inte en enda låt. De fullständigt tappade bort minst två låtar, och den satans rockstjärneattityden som visades upp var bara tröttsam. Max 2/5. Årets besvikelse.

Sök på Joyzine.se

Alla skribenterJohannes ÅdénFredrik AnderssonDaniel AroseniusPeter AugustinssonEmilie AuneKim BobergAnna EnkvistRickard GustavssonErik HammarströmAlexander HellgrenMattias HjelmErik HögkvistRicky HolmquistAndreas IvarssonNils JonssonThomas JonssonMalin KarlssonEva LindeFelix LindénMikael MjörnbergMoræa MyrgrenLinda NihlénAnders NilssonPatrik "pk" NilssonSebastian Norling RauhalaJohan NorströmNicholas NotricaJohan OlssonCarl Potvin JohanssonJesper RobildJonatan RosenbergRosanna RundlöfPeter SibnerBirger SponsonChristian StenbackeHanna SvenssonNina TorbackeMarcus UlvsandAnton WeddingMaria Wikström
artiklar / kr�nikor
recensioner