Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Live

Slipknot
Sonisphere, Stockholm
2011-07-09
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2011-07-10
Hemsida: www.slipknot1.com

Det som kallas för stora scenen på Söderstadion under Sonisphere är egentligen en liten fisig variant. Det innebär att Slipknot, som här headliner, tvingas till en mindre produktion än den de kunnat köra med under tidigare Sonisphere-stopp. Där de varit långt ifrån den största akten.

För att tala klarspråk. Det innebär att man tvingats ställa hydraulikstyrda trumset, brinnande scenrekvisita, flertalet backdrops och en eldshow som går ut på mer än bara några grilldoftande eldpelare utanför scenen. Aningen fattigt kan tyckas och förmodligen helt och hållet att skylla på arrangören.

Men Slipknot låter sig inte nedslås. Gruppen må ha tvingats ställa sin mest hejdundrande show åt sidan, men sin inställning, sin energi och sin digra låtskatt har de sannerligen tagit med sig upp på scenen. Corey Taylor kraxar lite i inledande smockan (sic) men hittar sedan snabbt in i rollen som uppviglande demonsångare och gruppen från Iowa låter nästan osannolikt tight för att vara en sådan brokig samling musikanter som åstadkommer en så tokig kakofoni av ljud. Speciellt med tanke på att inlånade basisten Donnie Steele står bakom scenen och lirar.

Basist ja, anledningen till att Slipknot ens befinner sig ute på vägarna är ju för att hylla och hedra basisten Paul Gray som avled efter en överdos i maj ifjol och det blir en känslofylld afton. Duality, i vilken Sid Wilson ger sig ut på vådlig publiksurfing, tillägnas den gamle vapendragaren och när Til We Die ljuder ur högtalarsystemet och konserten är avslutad står trumslagaren Joey Jordison länge och omfamnar Grays overall som teatraliskt funnits upphängd på scenen hela spelningen igenom. Basistens ande finns, som Taylor säger i ett mellansnack, hela tiden närvarande.

Det må vara lite känsligare än vanligt, men i grund och botten är det en vanlig Slipknot-konsert. Setlistan skiljer sig inte nämnvärt från vad som varit fallet tidigare och är det något man kan klaga på är det att Corey Taylor, trots att det kan framstå så, är allt annat än spontan. Han använder mellansnack som hängt med i flera år – ordagrant – och agerar helt och hållet enligt manus. Lite enkelspårigt kan tyckas.

Men vem är jag att klaga. Det handlar ändå om en högfrekvent och fantastiskt intensiv metalshow där gruppen jobbar stenhårt. Shawn ”Clown” Crahan gungar som en galning på sina trummor och Chris Fehn stirrar sin vana trogen ut publiken på ett fascinerande sätt. Låtlistan är dessutom inget att anmärka på.

Några höjdpunkter är redan nämnda. Slipknot gör dessutom en fin version av Psychosocial, plockar fram så väl Only One som Purity sida vid sida med de andra gamla örhängena från debutalbumet (åtta låtar från den plattan sammanlagt) och jämnar nästan Söderstadion vid marken när People=Shit och en fyrverkeriförstärkt Surfacing avslutar kalaset i samma stund som klockan slår elva i den ljumma julinatten.

Det är fascinerande och det är en värdig hyllning till Paul Gray.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

Hultsfred 2006 - Summa summarum
Vampires On Tomato Juice
Slipknot (2001-01-01)
Slipknot (2008-01-01)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner