Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Mygrain
Orbit Dance, 2006
Skivbolag: Spinefarm Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-06-06
Hemsida: www.mygrain1.com

Att lyssna på Mygrain frambringar samma känsla som första gången jag hörde Soilworks ”A predator’s portrait” eller som när italienska Disarmonia Mundi slog igenom med ”Fragments of D-generation”. Det är en förlösande, nästintill lyckorusig känsla. En känsla som jag faktiskt inte trodde att jag skulle kunna få av nykomponerad melodeath idag.

När ”A predator’s portrait” kom var jag ung, dum och ganska oerfaren inom genren. En genre som dessutom fortfarande utforskade sig själv och inte hunnit bli mätt och bekväm. ”A predator’s portrait” slog mig hårt, den blev soundtracket till ett helt halvår. När ”Fragments of D-generation” kom många år senare var det en lite annan sak. Jag hade lyssnat på osunt många plattor och genren hade börjat stagnera. Lycksökarna blev fler och fler och skivorna som släpptes minst sagt mer och mer standardiserade. Att Disarmonia Mundi då var en sådan ljuspunkt berodde på att de visade att man faktiskt fortfarande kunde göra spännande melodiös dödsmetall inom genrens ramar utan att det blev så där trött och tråkigt som de flesta andra. Det var befriande.

Och nu infinner sig alltså samma härliga känsla igen när finska Mygrain albumdebuterar med ”Orbit Dance”. Det är ytterst oväntat då melodeathscenen idag snarast är att betrakta som en fabrik som serietillverkar standardmodeller. Där alla nya band låter likadant och där de gamla hjältarna bekvämt lutar sig tillbaka mot sin standardformel och gamla meriter. Jag är tillbaka på gymnasiet och upptäcker genren igen när jag lyssnar på Mygrain.

Anledningen till att finnarna är så bra är helt enkelt att de struntar i alla trender och bara förlitar sig på eget tycke och entusiasm. ”Orbit Dance” är inte lika aggressiv som ”A predator’s portrait” och på gränsen till lika symfonisk som ”Fragments of D-generation”. Den har precis samma delar som alla andra melodeathband, men de fogas ihop annorlunda. Mygrain har glöd och integritet, de har en intensiv vilja att spela musik, inte i första hand tjäna pengar. Refränger, riff och stämningar, ja allt sitter.

Jag önskar att det fortfarande var 2001 och genren inte hade stagnerat när jag lyssnar på lysande nummer som Plastic, Darkbound och Veil of Sun. Då hade fler skivor kunnat låta så här vitalt och framåtsträvande.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

Årets bästa skivor 2006
Årets bästa 2011 enligt Johan Norström
Mygrain (2008-01-01)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner