Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Krönika

Årets bästa skivor 2006

Årsbästa enligt Daniel Arosenius

1. Tingsek – World Of It’s Own
Med detta album har Magnus Tingsek räddat en stor del av det svenska musikåret 2006. Med mycket känsla och hjärta presenteras en skön blandning av soul, gospel och pop som är både nyskapande och fräsch. Stämmorna sitter som gjutet och melodierna är medryckande och andas framtidshopp. Det är inte svårt att dra paralleller till John Legend, men Tingsek adderar ännu mer energi och attityd till musiken än vad Legend gör. Det verkar som om Tingsek har funnit sin stil och här finns verkligen potential så det ska bli spännande att höra vad han hittar på härnäst.

2. Christina Aguilera – Back To Basics
Är Christina Aguilera en förebild för unga kvinnor med sin färgstarka framtoning och självkänsla när hon i låt efter låt propagerar inför jordens ungdom om att våga stå upp för sin åsikt och visa vilka de är? Eller är hon bara ytterliggare en bidragande faktor till att unga tjejers sugs ner i avloppet av förvridna skönhetsideal när hon kråmar sig på bild efter bild i omslagshäftet? Jag är själv kluven i frågan, men kan dock inte undgå att höra att Aguilera är en fantastisk sångerska. ”Back To Basics” är ett otroligt välarbetat album som slår an en ny sträng i hennes musikaliska karriär. Christina har hämtat inspiration i 20-, 30- och 40-talet och har lyckats skapa en häftig hybrid med sin egen soulpop. Det är imponerande nog både rykande hett, förförande och förnyande på samma gång.

3. John Legend – Once Again
Trots att John Legend bara är 28 år kan man ofta tro att han är äldre, på något sätt ger han både med sin utstrålning och med sin musik ett lite ålderstiget intryck. Vilket både är på gott och på ont. I en recension läste jag att Legend försöker flörta med 40-talisterna med sin lillgamla stil, vilket jag till viss del kan hålla med om. ”Once Again” når kanske inte riktigt upp till de skyhöga förväntningarna, men det är ändå ett mycket bra album som utan tvekan platsar bland årets bästa. Legend rör sig med ledig hand över pianot och hans sångröst är fantastisk. Flera av låtarna letar sig omedelbart in i hjärtat, en underbar känsla.

4. Lisa Nilsson – Hotel Vermont 609
Den här gången har Lisa Nilsson tagit med sig sin ljuva stämma till Rio och spelat in ett album med ett gäng mycket skickliga brasilianska musiker. Resultatet bolmar av kärlek och starka kryddor, ett rogivande album där Lisa återigen visar oss att hon har både mod och ett intresse av att förnya sig.

5. Justin Timberlake – Futuresex/lovesounds
Den här omåttligt begåvade mannen har med detta spännande album återigen förvånat och hänfört oss med ett nyskapande drag. Modern pop och r’n’b ämnad för de heta klubbarnas dansgolv, kryddat med Justins skönt kaxiga attityd. Albumet må vara en aning kommersialiserat, det doftar MTV och radio lång väg, men är trots allt ett välgjort sådant. Man måste dock skärpa öronen för att höra detta bakom alla synthar och specialeffekter.

6. Eric Gadd – S/t
Vår svenska soulkung har varit tämligen aktiv under året som gått med både turnéer och skivsläpp. Detta självbetitlade album är Eric Gadds största flört med den kommersiella radion hittills, men han lyckas göra det med stil. Albumet innehåller flera bra låtar och det är ett nöje att höra att Gadd fortfarande är hungrig efter 18 års trogen tjänst i branschen.

7. Outkast – Idlewild
Efter det kommersiella genombrottet med singeln Ms Jackson 2001 började hjulen att rulla snabbare för André 3000 och Big Boi. Sedan dess har ett flertal populära singlar passerat oss (alla minns väl Hey ya) och bland annat det schizofrena albumet Speakerboxx/The Love Below har satt sina spår. På ”Idlewild” påvisar bandet struktur igen, även om de fortfarande experimenterar en hel del. Vackra melodier samsas i ett fruktsamt samliv av samplingar, rap och sång som bevisar att Outkast fortfarande har inspiration att flumma runt ett tag till.

8. Dixie Chicks – Taking the long way
Det är en fröjd att se att Dixie Chicks har gått helskinnade ur uppståndelsen efter Natalie Maines uttalanden om president Bush. Nu verkar de tre tjejerna ha säkrat sin position och fortsätter att gå sin egen väg. ”Taking the long way” är lite rockigare än vad man hört tidigare, kanske mest tack vare Red Hot Chili Peppers trummis Chad Smith och sången är som vanligt fenomenal.

9. Fibes Oh Fibes – Emotional
Fibes Oh Fibes har kämpat under jord i ett antal år och är nu äntligen nominerade till en Grammis i kategorin årets pop. De har hittills saknat en riktig hit och har kanske ännu inte lyckats helt och fullt med det, men visst har de potential! Fibes Oh Fibes hade redan på debutalbumet funnit en trygg och bekväm stil som de sedan har utvecklat och befäst med ”Emotional” som helt klart är ett steg i rätt riktning.

10. Laleh – Prinsessor
Återigen vägrar Laleh att lyda skivbolagsdirektörerna och gör istället sitt eget högst personliga album. Som vanligt blandas olika språk och stilar, vilket känns berättigat just eftersom det är Lalehs skiva. Hon är ett föredöme på många sätt och har dessutom både producerat och spelat i det närmaste allt själv.

11. Fattaru – Mina drömmars stad
Ingen har väl missat låten 100:- från ”Mina drömmars Stad” som har hörts på många håll under hösten. Även om det här albumet pekar åt lite olika håll musikaliskt sett, bär det en finurlighet och stabilitet som känns betryggande. Fattaru sticker ut, vilket bör uppmuntras.

12. Gwen Stefani – Sweet Escape
Att Gwen lyckades lämna det sjunkande skeppet No Doubt ska vi vara mycket tacksamma för. Hennes solokarriär har bevisat att hon fortfarande har mycket att ge och den nya rollen som popstjärna klär henne gott och väl. ”Sweet Escape” är långt ifrån lika lättköpt som ”Love Angel Music Baby” från 2004, men Stefani har en personlig stil som är både charmig och genuin och därmed intressant och nyskapande.


Årsbästa enligt Christian Stenbacke

1. The Kooks - Inside In / Inside Out
Sällan har jag hört ett band med så stor entusiasm och livsglädje som The Kooks. Detta ynglingband, vars medlemmar knappt är torra bakom öronen, förvaltar och utvecklar den musikaliska ådra som The Rolling Stones en gång började gräva i på slutet av 60-talet. Debutskivan "Inside In / Inside Out" låter inte som en debut över huvud taget. Trots att grabbarna precis mer eller mindre slutat skolan låter de redan som ett gäng indierockveteraner. Årets bästa skiva, alla kategorier.

2. The Essex Green - Cannibal Sea
New York-bandet som definierar själva essensen av god och lantlig popmusik. Vackert och enkelt, melodierna talar för sig själva där gitarristen Chris Ziter förtjänstfullt delar på sången tillsammans med keyboardisten Sasha Bell. "Cannibal Sea" är ett album som skulle kunna vara ett soundtrack till vilket vackert liv som helst. Kronjuvelen är låten Rue De Lis, en låt som lätt hör till en av 2006 års bästa.

3. Loney, Dear – Sologne
Det räckte med ett viskande ord för att få mig fast, Emil Svanängen, mannen som är Loney, Dear, saknar motstycke i Sverige. I världen. Minimalistiskt men ändå otroligt detaljrikt och dynamiskt, går det ens ihop? På "Sologne" lyckas Jönköpingssonen utveckla ett sound som redan närmat sig perfektion på "Loney, Noir". The City, The Airport, och I Lose It All är låtar du bara måste lyssna på.

4. Snow Patrol - Eyes Open
Länge funderade jag på om inte detta var årets bästa skiva. Den har faktiskt allt. Energiska rocklåtar, ballader och en skönsjungande Gary Lightbody. "Eyes Open" gästas även av Martha Wainright, som gör Set The Fire To The Third Bar till en väldigt angenäm upplevelse. Kanske är det den något radiovänliga inramningen som gör att jag drar mig från att hiva upp Snow Patrol på förstaplatsen, men faktum kvarstår ändå, det är en ruskigt bra skiva.

5. [Ingenting] - Mycket Väsen För Intenting
Punkdrömmar är årets bästa låt, punkt slut. Jag har fått slåss med näbbar och klor för att backa upp detta påstående, men det är det värt vid varje lyssning av spår två på "Mycket Väsen För Intenting". En platta vars saliga blandning av 60- och 80-tal, som möter varandra i 00-tal, Velvet Underground versus The Pixies, saknar motsvarighet idag. Enkelheten är storheten.

6. David And The Citizens - Stop The Tape! Stop The Tape!
Vilken återkomst! Äntligen har David och hans stadsbor tagit tag i den röda tråden och bundit ihop den till en hel ryamatta! ”Stop The Tape! Stop The Tape!” är betydligt mer kylig och träffsäker än något bandet tidigare visat upp, det är ord och inga visor helt enkelt. Det tidigare ganska mjuka soundet är borta, istället handlar det nu om metallisk precision. David and the Citizens har aldrig låtit bättre.

7. Daniel Loefgren - The Engine
Sällan har en skiva vuxit i mina öron så som Daniel Loefgrens "The Engine". Vid en första lyssning var jag beredd att avfärda den som något ointressant, vilken lyssning i ordningen jag är inne på nu vet jag inte, säkert över hundra, men "The Engine" kommer förmodligen aldrig sluta att växa. Emotionell och vemodig musik för själen, Daniel Loefgren är 2006 års allra bästa underdog, "The Engine" är ett måste i skivsamlingen.

8. Dirty Pretty Things - Waterloo To Anywhere
Jag har aldrig haft något till övers för Pete Doherty. Inte heller har jag förstått hans påstådda musikaliska talang. Carl Barat däremot, som tillsammans med Doherty en gång bildade The Libertines, har musikalisk talang. Nya bandet, Dirty Pretty Things, levererar uppkäftig skrammelrock som skulle få farmor att trilla av pinnen. "Waterloo To Anywhere" är ett måste för er som vill ha mer av det bästa från The Libertines.

9. Camera Obscura - Let's Get Out Of This Country
Lugn och obskyr indiepop med countryinfluenser från Skottland. Sångerskan TracyAnn Campbell är gruppens triumfkort, förutom ett bedårande Amélie från Montmartre-utseende äger hon en röst utöver det vanliga. Med lite hjälpt av den redan kultförklarade Jari Haapalainen ljuder "Let's Get Out Of This Country" finare och mer subtilare än någonsin.

10. Mando Diao - Ode To Ocharcy
Borlänges finest har nu tre fullängdare på sitt samvete, den senaste "Ode To Ochracy" tar vid där "Bring 'em In" och "Hurricane Bar" slutade. Hormonstinn 60-talsrock med tonvis av attityd och image. Egentligen känns det som om Mando Diao fortfarande håller på att släppa samma platta, den råkar bara vara tre plattor lång. Men bra är det. Klarar de ytterligare en skiva tro?

11. Firefox Ak - Madme! Madame!
Andrea Kellerman må vara äkta maka till den smått geniala Rasmus Kellerman (Tiger Lou), men i musikväg har hon valt ett annat spår än det där mörka man kan hitta hos Tigern. Firefox Ak handlar istället om lustfylld och pumpande elektronika. "Madame! Madame!" har ett skönt driv där Andrea Kellerman visar upp ett intelligent låtsnickeri. Avslutande duetten The Draft, tillsammans med just Tiger Lou, är magiskt.

12. Hets – S/t
Ett monsterprojekt som inte lämnar någon oberörd, det kan inte bli annat än succé då man blandar lika delar Laakso, Fireside, Doktor Kosmos och Monster med varandra. Gladpunkrock på svenska som kan golva vem som helst, Markus Krunegård är den självklara frontmannen med den säregna sångtekniken. Missade du denna kvartett live under året som gick har du missat någon smått legendariskt.


Årsbästa enligt Mikael Mjörnberg

1. Roger Karlsson – Indiansommar
Singer/songwriter blir lätt ganska tråkigt, enkelspårigt och självömkande. Roger Karlsson bevisade med ”Indiansommar” att mer lyckad singer/songwriter än stabbig snubbe-med-gitarr-pop är helt underbar. Den medvetna popmusik som finns att höra på det här albumet saknar motstycke i årets skivskörd. Så väl musik som texter bär en mycket känslofull dräkt och Roger Karlsson sätter en alldeles egen prägel på en annars ganska standardiserad genre. Det enda jag kan tänka när ”Indiansommar” ljudit klart är att jag vill ha mer, mer…och mer!

2. Scar Symmetry - Pitch Black Progress
Herrarna har abdikerat. Förra året toppade Scar Symmetry min årsbästalista med “Symmetric In Design”, som knockade mig fullständigt med sin briljans. Årets uppföljare ”Pitch Black Progress” är inte mycket sämre den, men en något tuffare konkurrens och lite för mycket progressivitet petar ner dem ett snäpp. Andra platsen är å andra sidan något att vara mycket stolt över för melodeathgruppen som garanterat inte gör dig besviken med lysande nummer som The Illusionist, Mind Machine och Oscilliation Point.

3. Mygrain - Orbit Dance
Melodisk dödsmetall på konceptet brölande vers, skönsjungen refräng och med satiskt riviga riff var visst inte helt död, även om flertalet av scenens aktörer gjort sitt bästa för att medelst usla plattor gång efter annan slå fast det. Debuterande finnarna Mygrain är en frisk fläkt på en annars unken arena. ”Orbit Dance” är så väl aggressiv som vacker utan att för det kännas trendsniffande och inställsam. Soilwork möter Disarmonia Mundi när de båda är på ett strålande humör. Varma känslor uppstår hos Joyzine-redaktören.

4. The Matches – Decomposer
Kör lite av den så överdrivet hypade brittiska rocken i en mixer tillsammans med en ordentlig dos punk och glammiga Melody Club-liknande arrangemang och det som kommer ut på andra sidan är Oaklands The Matches. En samling musikanter som verkar strunta fullständigt i vad stilpolis och underground-ivrare ska tycka om dess oblyga korsbefruktning av genres. Följaktligen är också ”Decomposer” medryckande, intressant och förbannat snygg.

5. Nikola Sarcevic - Roll roll and flee
Millencolins solosatsande sångare Nikola Sarcevic valde konsekvent att köra på den melankoliska linjen på detta sitt andra album i eget namn. I ett stämningsfullt möte mellan singer/songwriter och subtil country hittar han många gånger den perfekta nerven. Sarcevics svärtade röstläge förgyller många av melodierna och är trots starkt låtmaterial plattans absoluta trumfkort.

6. Raunchy - Death Pop Romance
Det ligger något glimrande bara över titeln på den här plattan. Låter inte en dödspopromans som något alldeles extra? Dödsmetallpuritanerna tyckte väl i och för sig varken att titeln eller danskarnas modernt popflörtande metalhybrid var något att stoltsera med, men vi andra jublade. Gänget som tog banklån och spelade in skivan på egen hand blev belönade för sitt slit och det fina hantverket på ”Death Pop Romance” när tyska Lifeforce signade bandet och köpte plattan.

7. The Guild - Oh my guild!
Ska man beskriva The Ark-trummisen Sylvester Schlegels sidoprojekt The Guild med ett enda ord är valet enkelt: retro. The Guild hymlar inte med att de hämtar inspirationen från 60- och 70-talet och beskriver det själva som att de hämtar livsgnistan från morsans och farsans skivbackar. Klara referenser kan dras till exempelvis The Band och The Nitty Gritty Dirt Band. Det var länge sedan en retrotripp lät så här lyckad och bjöd på så många formidabelt välskrivna och vackra låtar.

8. Amon Amarth - With Oden On Our Side
Föregångaren “Fate Of Norns” var rent jävla usel, kanske är det en bidragande orsak till att ”With Oden On Our Side” gör ett så vitalt intryck. Huruvida det är så eller inte spelar egentligen inte särskilt stor roll då detta kan vara Amon Amaths starkaste ansträngningen till dags dato. Stockholmarna manglar snabbt igen och har samtidigt varit lyhörda för modernare referenser. Allt toppat med en stark sånginsats av Johan Hegg. Vikingametal är töntigt, men Amon Amarth får det att låta tufft.

9. Slutstation Tjernobyl - Noll Nio Noll
Det ska mycket till för att jag ska låta en trallpunkskiva ens närma sig årsbästalistan. Jag vet inte hur många år som förlöpt sedan scenen var något mer än en trött axelryckning och Dia Psalmas antiklimax till efterlängtad återföreningsturné i somras borde än mer ha rotat genren i det glömda, det som en gång varit. Men Umeås Slutstation Tjernobyl sparkar så hårt, visar sådan vilja och har så härligt melodispråk att jag inte kan hålla dem utanför. Jag är fortfarande lyckligt förvånad.

10. Raised Fist - Sound of the republic
Namnet Raised Fist har kommit att stå för pur kvalitet och “Sound Of The Republic” är självfallet inget undantag. Bandet tar förvisso inga sjumilakliv framåt med varje skivsläpp nuförtiden, men det är ändå omöjligt att värja sig mot gruppens benhårda hardcorevariant av metal. Perfectly Broken är en ren brottarhit och flera av albumets spår visar att svettiga muskler och viljan att gå sin egen väg ibland kan vara det vackraste som finns.

11. Sture Alléns Dansorkester - Långsamt gift i bestens buk
Svenska Akademien-kollegan General Knas gjorde årets bästa låt (Ännu ingen kedja), men snackar vi hela album var Carl-Martin Vikingsson alias Sture Allén den yngre, den av akademimedlemmarna som gjorde störst intryck. ”Långsamt gift i bestens buk” är en medryckande samling reggaelåtar, vissa självförfattade, vissa översättningar av andras favoriter, med Vikingssons kaxiga stämma i centrum. Det svängde friskt i stugorna i våras.

12. The Knife - Silent Shout
Titelspåret är redan en blivande svensk klassiker och oavsett vad man tycker om syskonen Dreijers suspekta image med fula papiermarché-masker och allmänt hemlighetsfull hållning kan man inte hävda annat än att de gör något unikt. Hur många band kan ni på rak arm räkna upp som låter som The Knife? Jasså inga, tänkte väl det! ”Silent Shout” är syskonens mörkaste alster hittills och samtidigt så mångbottnad att man återupptäcker den varje gång man lyssnar. Elektronisk musik gjordes inte bättre än så här år 2006.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Mikael Mjörnberg 2006-12-26

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner