Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Labyrinth
6 days to nowhere, 2007
Skivbolag: Scarlet Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-03-20
Hemsida: www.labyrinthmusic.it

Precis som i så många andra mindre communitys vänstrar de flesta med varandra inom Italiens power metalscen. Precis som de flesta hårdrockare här i Norrköping spelat med varandra i ett eller annat projekt finns det ett antal italienska gäng som på fler än ett sätt är hopkopplade med varandra. Labyrinth är ett av dem. Dess medlemmar har kommit och gått och beblandat sig med gäng så som Rhapsody, Vision Divine och Domine längs vägen.

Denna typ av medlemsrockader är givetvis på både gott och ont. Självfallet är det aldrig fel att ha en fast bas att luta sig mot och skaffa sig en stark identitet som band. Men samtidigt har alla dessa byten av musikanter hit och dit (för att inte tala om bolag som Labyrinth tycks byta som en annan byter kalsonger) hållit gruppen i ständig förvandling. Ständig utveckling.

Min första kontakt med gruppen var ”Sons Of Thunder” (2000), uppföljaren till gruppens milstolpe ”Return To Heaven Denied” (1997). Då handlade det om robust heavy metal med inte så lite aggressivitet. Jag vill minnas att jag gillade bitar av den skarpt. Så här sju år senare handlar Labyrinth om något helt annat. ”6 Days To Nowhere” är en symfonisk metalskiva som bitvis är progressiv, men som lika mycket lutar sig mot rockgenren.

Ur personlig synvinkel tycker jag den här utvecklingen är lysande. Jag har svårt att tro att en ny ”Sons Of Thunder” skulle få mig att gå igång idag. Nu fungerar italienarnas lugna anslag mycket bättre på mig. Okej, ni kan glömma den flåsigt usla covern på Beatles Come Together. Men i övrigt är skivan riktigt behaglig. Ja, det är faktiskt det ord som passar bäst för att beskriva den.

Självfallet finns gruppens metalbakgrund hela tiden kvar (den som vill ha det hårt kan lyssna på Lost), men de lutar sig numera mot en betydligt lugnare linje. Roberto Tiranti tillåts ta plats som en duktig sångare snarare än äcklig kastratpipa och de välarrangerade rockrefrängerna avlöser varandra. Tyvärr har bandet producerat plattan själva och bäddat in den i en ruggigt osexig ljudbild. Platt och uttråkad torde vara goda ord att beskriva den med. Låtmaterialet är helt klart värt något bättre.

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner