Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Fleet Foxes
Helplessness Blues, 2011
Skivbolag: Bella Union
Av: Erik Högkvist
Publicerad: 2011-05-03
Hemsida: www.fleetfoxes.com

Seattle-baserade Fleet Foxes självbetitlade debutplatta, som släpptes för nästan tre år sedan, är tveklöst den skiva jag har lyssnat mest på under de senaste åren. Det skulle nog faktiskt också kunna vara den jag har lyssnat mest på i hela mitt liv. Jag ser den som ett av tidernas största mästerverk. För er som inte vet vad jag pratar om så visade de, kort sagt, upp en sällan skådad känsla för starka melodier, oerhört skickligt låtsnickeri och himmelsk stämsång.

När de nu äntligen är tillbaka med en uppföljare, så kan man alltså lätt konstatera att förväntningarna från min sida nästan är orimligt högt ställda. Det börjar dock som väntat riktigt bra i ståtliga Montezuma. Den sätter stämningen direkt och följs exemplariskt av stråkförstärkta Bedouin Dress och Sim Sala Bim, som avslutas med ett riktigt skönt gitarrparti.

Efter den starka inledningen tänker man sig kanske att kvalitetsnivån bör sänkas, men så blir det inte i det här fallet. Det är ju trots allt världens just nu bästa band vi handskas med. Battery Kinzie är storslaget mäktig, sex-minutaren The Plains / Bitter Dancer är en låt som gärna skulle få pågå i all evighet och skivans titelspår (som har funnits tillgänglig för nedladdning via bandets webbplats sedan 31 januari) är fläckfri Fleet Foxes-perfektion.

Via den vackra, utpräglat folkrockiga instrumentalpassagen The Cascades, melodisköna Lorelai och Someone You’d Admire som just nu framstår som albumets svagaste spår, hamnar vi i skivans mest omstridda låt. Dryga åtta minuter långa The Shrine / An Argument. De första fyra minuterna av den kan vara det bästa sextetten (med nye, före detta Blood Brothers-medlemmen Morgan Henderson inräknad) har gett ut hittills. Jag älskar att Robin Pecknolds röst spricker sådär som den gör, när han sjunger ”Sunlight over me, no matter what I do”. Jag ställer mig dock till den skara, som är lite tveksamma till de frijazz-inspirerade två sista minuterna av låten. Jag kan till viss del förstå tanken med det, men tycker inte att det fyller någon speciellt bra funktion. Det låter inte dåligt, men i mina öron hade ”Helplessness Blues” som helhet varit ännu bättre utan detta stycke.

Plattan avslutas minst lika bra som den börjat. Näst sist får vi en studioversion av den fängslande, i sammanhanget ganska simpla, Blue Spotted Tail som frontmannen Pecknold har framfört live vid ett flertal tillfällen. Avslutande Grown Ocean är så bra att jag inte lyckas hitta fler superlativ att använda, utan att upprepa mig.

”Helplessness Blues” är, som ni kanske har förstått vid det här laget, en fullvärdig uppföljare till debuten, även om den kanske inte är lika extremt gåshudsgenererande som föregångaren har lyckats vara om och om igen.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

Arvikafestivalen 2009
Årets bästa skivor 2010 enligt Christian Stenbacke
Fleet Foxes (2008-08-09)
Fleet Foxes (2009-07-04)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner