Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Live

Fleet Foxes
Arvikafestivalen
2009-07-04
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2009-07-05
Hemsida: myspace.com/fleetfoxes

Med spelningen på förra årets Way Out West i färskt minne övervägde jag till en början på fullaste allvar att skippa Fleet Foxes och deras spelning på Arvikafestivalen 2009. Inte för att det krockade med någon annat band eller att jag skulle ha något viktigt för mig, utan helt enkelt för att det skulle bli svårt att matcha den kolossalt mäktiga spelningen storskäggen gjorde i Slottsskogen i början av augusti förra året.

Sedan kom jag på att det är snudd på att kardinalfel att inte ta alla chanser man kan få att bevittna ett så kvalificerat band som Seattle-bördiga Fleet Foxes, oavsett om spelningen kommer att matcha den på Way Out West eller inte. Och jag kan redan säga det med en gång, det gör den inte. Den är rent av bättre.

Det är turnéavslutning för Robin Pecknold och övriga storskägg (bortsett från gitarristen Skyler Skjelset som inte har skägg alls och såldes borde skämmas), vilket gör att pågarna är på ett synnerligen gott humör. J. Tillman bakom trummorna är för dagen klädd i vad som liknar en vit toga och med sin lejonman till hår och sitt prydliga skägg påminner hans mest och Jesus Kristus uppstånden. Det måste vara ett bra tecken.

Fleet Foxes har bara officiellt släppt en fullängdare, men har redan nått stjärnstatus på den amerikanska folk/country-himeln och nämns oftast i samma andetag som kompisarna i Band of Horses, ändå blandar de friskt mellan material från skivan, tidiga EP:s och nytt fräscht än så långe osläppt material. Och som Robin Peckhold själv uttrycker det, ”Det låter likadant, fast det inte är likadant, fast det låter likadant…”

Tjusningen med Fleet Foxes är förstås deras enorma sinne för stämsång och harmonier, allt inlindat i lagom skogslummig berättarskrud. Det är fåglar som sjunger, solar som stiger och folk som arbetar i sina anletens svett - alla självklara sånger för en arbetarklass med rutiga flanellskjortor. Bäst blir det som vanligt, när Peckhold lämnas ensam med enbart sin gitarr och fascinerande röst. Fleet Foxes försvarar återigen sin plats på tronen som odiskutabla kungar på den rådande americana-hypen.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

Årets bästa 2012 enligt Erik Högkvist
Årets bästa skivor 2010 enligt Christian Stenbacke
Fleet Foxes (2008-08-09)
Fleet Foxes (2011-01-01)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner