Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Fever Ray
Way Out West, Göteborg
2009-08-14
Av: Johannes Ådén
Publicerad: 2009-08-16
Hemsida: feverray.com

På stora scenen spelas just nu den värsta sortens penisförlängade, testosteronstinn rockmusik (läs: Arctic Monkeys). Kontrasten till tältscenen kunde inte vara större. Fever Rays androgyna musik är monotont malande och lär tilltala även de som läst några poäng genusvetenskap.

Jag var införstådd i att konserten skulle bli visuell, men inte att det skulle vara så här intensivt. Hemtrevliga lampor på scenen vaggar oss in i en falsk bild av att det trots allt kan bli en mysig spelning. När lamporna väl används känns det snarare som att vara med under en skräckfilmsinspelning.

Till tonerna av inledande If I Had a Heart skickas två stora, gröna laserstrålar som tillsammans med rökmaskinsrök bildar ett slags tak över åskådarna som nog trollbinder de flesta i församlingen. Röken ser ut som moln som flyger fram i en hisnande hastighet. Senare kröks strålarna till något som liknar en cylinder som sedan upplöses. Otroligt vackert. Konsthögskolestudenter lär tilltalas.

Tyvärr börjar publik strömma ut redan efter tio minuter. Det här är uppenbarligen för svårt, djupt eller konstigt för dem, men jag står totalt hänförd enbart av ljusshowen. Jag tror att Fever Rays musik, när den framförs live, suddar ut gränser så att betraktarna inte längre vet vad som är sant och falskt vilket må göra dem lite konfysa. Merparten av publiken stannar dock kvar och låter sig snärjas av det vilddjur som Fever Ray är på scenen, där ett skådespel framförs av sällan skådat slag. Det är inte så mycket musik som performancekonst.

Efter en dryg timme tar allting slut i och med att musiken stegras och stegras tills det abrupt tar slut synkroniserat med att ljuset släcks. Rent spontant skriker jag. Inte ett skrik av skräck utan av hänförelse. Så bra var det.