Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Winhill/Losehill
Swing of Sorrow, 2012
Skivbolag: Tyrandora
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2012-02-22
Hemsida: sv-se.facebook.com/winhilllosehill

Det har tagit lång tid att färdigställa ”Swing of Sorrow”. En 19 låtar lång debut som handlar om död, som handlar om sorg, men också om ljus och hopp. En känslosam historia som rör sig i ett vackert landskap där grundpelarna stavas pop, lättsam soul och smygande country.

Hypade Deportees har en softspot för det här Umeå-gänget. Det är ganska lätt att begripa. Genremässigt har de två gängen väldigt mycket gemensamt. Det må vara så att föregångarna har lite mer hitkänsla i sitt material och att Winhill/Losehill arbetar med ett lite mer bitterljuvt anslag, men i det stora hela lirar de i samma division.

Den tillbakalutade soul-känsla som då och då knackar på dörren gör sitt till för att skapa en hemtrevlig atmosfär. Jag vet inte om någon minns dem, men några år efter millennieskiftet gav ett gäng som kallade sig Ramblin'Nicholas ut några souldoftande demos som var fantastiskt bra. Jag får associationer till dem i vissa spår på det här släppet.

Det är två skivor och 19 låtar drypande av känslor och snygga poparrangemang helt enkelt.

Det leder oss till en ständigt pågående diskussion som ofta delar musiker i två läger. Gör man musiken för sig själva eller för de människor som är potentiella lyssnare? Varje band har sitt eget svar på den frågan.

I fallet Winhill/Losehill valde bandet att starta bolag för att ge ut plattan själva. Allt för att inte behöva kompromissa, det var de här 19 låtarna som knutit an så hårt till deras hjärtan och som skulle utgöra ”Swing of Sorrow”. Något annat var det inte tal om.

Ur lyssnarperspektiv skulle jag hellre ha föredragit att bandet lade sina egna emotionella argument åt sidan och betraktade sin musik på ett betydligt mer rationellt sätt. Visst, en dubbelcd som debut är ganska uppseendeväckande och musiken och låtarna är var för sig riktigt tilltalande. Men 19 spår är för mycket. Det går inte att ta till sig. Speciellt inte när i stort sett allt har samma stuk.

I mina ögon hade det varit bättre att anamma kill your darlings-tänket och plocka fram de tio främsta spåren rakt upp och ner. Inte för att de nio överblivna spåren då skulle vara särskilt mycket sämre (dem hade man kunnat spara till en annan skiva) utan för att 19 spår helt enkelt blir alldeles för mycket.

”Swing of Sorrow” är i alla hänseenden riktigt bra, men den är så mastig att de spår som var för sig är lysande tillslut bara blir en gröt. Det förtar de individuella stundernas skönhet. På så sätt hade det varit bättre om bandet bortsett från sina egna känslor inför materialet och faktiskt tänkt lite mer på sina lyssnare.

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Relaterat

Årets bästa 2012 enligt Erik Högkvist

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner