Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Krönika

Årets bästa 2012 enligt Erik Högkvist

Under december, hela vägen fram till nyår listar redaktionen på Joyzine.se de bästa skivorna och musikhändelserna från året som passerat. Det blir ett fantastiskt hopkok av genrer när våra skribenter tycker till om vilka som komponerade den bästa musiken, gjorde de bästa konserterna och utmärkte sig i övrigt under 2012. Idag presenterar vi Årets bästa enligt Erik Högkvist med bland annat Grizzly Bear, The Tallest Man On Earth, First Aid Kit och Refused...

1. Grizzly Bear - Shields
Mina förväntningar på ”Shields” var skyhögt ställda. Att skivan verkade hyllas till höger och vänster innan jag fick möjlighet att höra den höjde, om möjligt, mina förväntningar ännu mer. Kanske var det också det som gjorde att jag till en början var lite tveksam till ”Shields”. Jag älskade dock Sleeping Ute direkt, en låt som förgylls av Daniel Rossens fantastiskt innovativa gitarrspel. Trots tveksamheten valde jag såklart att ge skivan fler chanser. Och nu älskar jag i stort sett varje ton. Vilken skiva alltså! De högsta topparna nås i nämnda Sleeping Ute, i den suveräna poplåten Yet Again och i episkt avslutande Sun in Your Eyes.

2. The Tallest Man on Earth – There’s No Leaving Now
”Sveriges Bob Dylan” är helt säkert något Kristian Matsson, mer känd som The Tallest Man on Earth, har fått höra många gånger under sin karriär. Men det är faktiskt ingen dum liknelse. Matsson är, precis som Dylan, en bra textförfattare som likt en ung Dylan ofta nöjer sig med att förmedla sina texter med sång och akustisk gitarr. Den unika rösten, kombinerat med hans mästerliga gitarrspel (och några kompletterande instrument) har återigen resulterat i ett fantastiskt album. ”There’s No Leaving Now” är minst lika bra som allt annat han gjort. Det är hög klass rakt igenom.

3. Godspeed You! Black Emperor – ’Allelujah! Don’t Bend! Ascend!
Jag har sett kanadensiska Godspeed You! Black Emperor höjas till skyarna många gånger genom åren och jag har därför gett dem ett antal chanser. Men det har aldrig riktigt lossnat. Bandets första släpp sedan 2002 kanske skulle kunna bli vändpunkten? Ja, så blev det faktiskt. Och det med råge. Jag tycker att det här är den bästa instrumentala post-rock de någonsin har spottat ur sig. Detta trots att två av fyra låtar egentligen inte tillför något mer än att man får en chans att andas mellan och efter de två 20-minutersbestarna till låtar som betitlats Mladic och We Drift Like Worried Fire. Att lyssna på den här skivan är kort sagt en riktigt mäktig upplevelse!

4. Fiona Apple – The Idler Wheel Is Wiser Than the Driver of the Screw and Whipping Cords Will Serve You More Than Ropes Will Ever Do
Helt ovetandes om vem Fiona Apple är, råkade jag någon gång i våras stöta på låten Every Single Night, som är första singeln från skivan med årets längsta (?) albumtitel. Jag fastnade direkt för Fiona Apples fantastiskt souliga röst och undrade hur jag hade kunnat undgå denna musikaliska pärlan tidigare i mitt liv. När ”The Idler Wheel…” släpptes i juni kunde jag snabbt konstatera att hela skivan är fullproppad av fulländad, experimentell pop. I bunten av Fiona Apple-magi står låtar som Werewolf, Left Alone och Jonathan ut allra mest.

5. First Aid Kit – The Lion’s Roar
När jag såg syskonduon First Aid Kit spela på Arvikafestivalen för drygt tre år sedan var de i början av sin karriär och fick nöja sig med en ganska fåhövdad publikskara framför scenen. De hade förvisso blivit en liten Youtube-sensation med sin cover av Fleet Foxes-låten Tiger Mountain Peasant Song, men för den stora massan var de helt okända. I dag är situationen, som ni vet, en helt annan. Och jag kan inte säga nog vad glad jag är för deras skull. De har verkligen gjort sig förtjänta av all positiv uppmärksamhet. ”The Lion’s Roar” är ett tydligt bevis på det. Med skickligt låtsnickeri och himmelsk stämsång kommer man oerhört långt.

6. Tame Impala - Lonerism
Precis som i fallet ”Shields”, så var jag till en början inte speciellt imponerad av australiensiska Tame Impalas nya giv. Men jag insåg ganska snabbt att det faktiskt inte går att värja sig för deras 60-talsdoftande, psykedeliska rock. Jag älskar soundet på skivan och när låtarna är så bra som de är, så är det givetvis svårslaget. Favoriterna bland skivans 12 spår är just nu Apocalypse Dreams, Elephant och Music to Walk Home By. Grym platta, helt enkelt!

7. Swans – The Seer
Första gången jag lyssnade på ”The Seer” tänkte jag ungefär: ”Vad fan var det där?!”. Bortsett från någon eventuell enstaka låt, var det här lyssningstillfället min första bekantskap med Swans, så jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. På något sätt lyckades jag (trots viss inledande skepsis) bli beroende av den här skivan under en period efter detta. Det är något med det repetitiva på skivan som är väldigt hypnotiserande. Den 32 minuter långa titellåten innehåller exempelvis ett parti på runt 10 minuter, då bandet bara slår an ett fåtal ackord om och om igen. Det borde kanske vara tråkigt och enformigt, men för mig är det en av skivans stora höjdpunkter.

8. Winhill/Losehill – Swing of Sorrow
Debutplattan från Umeåsextetten Winhill/Losehill är en 19 låtar lång dubbel-cd. I många fall kan det tendera att bli lite för mycket av det goda på en dubbel, men så tycker jag faktiskt inte att det är på ”Swing of Sorrow”. Låtarna, som växte fram när sångaren Jonas Svennem Lundbergs mor gick bort i cancer, är rakt igenom riktigt högklassiga och härligt souldoftande. Och efter att ha sett bandet live på Putte i Parken kan jag konstatera att materialet fungerar mycket bra live också. Det här bandet bör gå en ljus framtid till mötes.

9. Cloud Nothings – Attack on Memory
Cloud Nothings är ett band från Cleveland, Ohio, som här på tredje skivan ”Attack on Memory” spelar någon mix av indierock och post-hardcore. Bandets två första släpp har sina poänger, men i och med det här albumet tycker jag att de gick från att vara ett ganska medelmåttigt band till att bli ett sagolikt bra band. ”Attack on Memory” är bara åtta låtar lång, men vilka låtar sedan! 8-minuterstrippen Wasted Days är allra bäst, men resten av skivan är kanon den också.

10. Propagandhi – Failed States
Till skillnad från många andra fans tycker jag att det kanadensiska punkbandet Propagandhi har blivit bättre och bättre med åren. Bandets tre senaste skivor, 2005-släppet ”Potemkin City Limits”, 2009 års ”Supporting Caste” och så årets ”Failed States” är klart bäst i diskografin (allt de gjort är dock bra). På ”Failed States” fortsätter de kort sagt på den fint inslagna vägen av riffstark, politisk punk med en smakfull metal-kryddning. I min bok befäster de sin position som världens, just nu, bästa punkband.


Dessutom…
Årets bästa låt: Grizzly Bear - Sun in Your Eyes
Årets bästa låt hämtas, kanske inte helt oväntat, från årets bästa skiva. Sun in Your Eyes är den perfekta avslutningen på ett magiskt album. Den är lagom lång (sju minuter) och så där episk, pampig och euforifylld som man gärna vill att ett avslutningsspår ska vara.

Årets bästa EP: Daniel Rossen – Silent Hour / Golden Mile
Daniel Rossen är inte bara en av hjärnorna bakom årets bästa fullängdare. Han släppte även sin första soloskiva i år, i form av en EP. Här bjuds vi på fem bra låtar, med Rossens fenomenala gitarrspel och spröda stämma. Rekommenderas givetvis till främst Grizzly Bear-fans, för det låter väldigt mycket som Grizzly Bear. Men ge det en chans ni andra också!

Årets bästa cover: BADBADNOTGOOD - Bastard/Lemonade
Andra studioalbumet från kanadensiska jazztrion BADBADNOTGOOD, betitlat ”BBNG2”, kunde mycket väl ha fått plats på min topp 10 över årets bästa album. I slutändan föll den dock på målsnöret, delvis på grund av att sex av skivans elva jazziga instrumentalspår är covers. Skivans bästa låt, Bastard/Lemonade, är en hybrid av Tyler, the Creators Bastard och Gucci Manes Lemonade.

Årets bästa konsert: St. Vincent, O2 Shepherd’s Bush Empire, London
Jag hade den stora förmånen vara utbytesstudent i London under läsåret 2011/12 och självklart tog jag tillfället i akt att gå på så många bra konserter som möjligt. Mest minnesvärd blev en februarikväll på O2 Shepherd’s Bush Empire, då St. Vincent intog scenen. Bakom aliaset St. Vincent döljer sig gitarrgudinnan Annie Clark, som med tre studioalbum i bagaget, bjöd på en helt osannolikt bra kavalkad av hits, gitarroljud och publiksurfande.

Årets bästa festivalspelning: Refused, Way Out West
Så fort jag nåddes av nyheten att Refused skulle återförenas stod det klart. Hur och var det än skulle ske, så var jag tvungen att se dem live i år. Att det bara var tvunget att ske blev ännu mer tydligt när jag såg en stream av deras spelning på amerikanska festivalen Coachella. Jag skulle också ha velat stå där i publiken! Som tur är fick jag till slut se Refused på en livescen, på Way Out West i somras. Och oj, oj, oj, vilken spelning det var! ”Massröjet” under New Noise är bara något av det jag sent kommer glömma från den här kvällen.

Årets bästa festival: Way Out West
Jag besökte bara två festivaler i år. Way Out West och Putte i Parken (som för första gången ägde rum i Karlstad). Men jag tycker ändå att jag har skäl att utse Way Out West till årets bästa (svenska) festival. Detta trots att jag tycker att det var en ganska dålig idé att bara servera vegetarisk mat på festivalområdet och att upplägget med klubbspelningar kanske inte alltid fungerar perfekt. Bortsett från att det är en väldigt trevlig och skön festvial i allmänhet, så är den stora anledningen till att jag tycker att Way Out West är Sveriges bästa festival att de år efter år presenterar Sveriges bästa och mest lockande line-up. I år genom att bland många andra boka Refused, Bon Iver, The Black Keys, Wilco, First Aid Kit och Mogwai.

Årets mest lyckade samarbete: David Byrne & St. Vincent
Vi har fått ta del av en del lyckade samarbeten i år faktiskt. Opeths Mikael Åkerfeldt och Steven Wilsons Storm Corrosion är ett exempel, precis som Ty Segalls samarbete med White Fence. Mest lyckat tycker jag dock att resultatet av Talking Heads-frontmannen David Byrne och ovan nämnda St. Vincents samarbete är. På albumet ”Love This Giant” finns många bra låtar, där den gemensamma nämnaren är en ständig uppbackning av en blåsorkester.

Årets största besvikelse: Muse – The 2nd Law
Muse är sedan 6-7 år tillbaka ett av mina stora favoritband. Ända sedan debuten ”Showbiz” har de i min bok släppt den ena fantastiska plattan efter den andra. 2009-släppet ”The Resistance” smutskastades av många, men jag hör till dem som tycker att den håller lika hög klass som det mesta Muse gjort. Men nu, i och med releasen av nya skivan ”The 2nd Law” svämmade även min bägare över. Jag har önskat så mycket att jag ska gilla den här skivan också, men hur mycket jag än vill så går det inte. Visst finns det några bra låtar här, men till stor del är det svagt låtskrivande, onödigt överdramatiskt och intetsägande. Och jag kan inte för allt i världen förstå varför Muse ska hoppa på trenden att blanda in dubstep i sin musik, som i näst sista spåret The 2nd Law: Unsustainable till exempel. Jag kommer självfallet fortsätta älska Muse och lyssna på dem, men ”The 2nd Law” skulle jag gärna sudda ut från musikhistorien.

Årets största överraskning: Ian Anderson
En uppföljare till Jethro Tulls klassiska mästerverk ”Thick as a Brick”, släppt 1972? Nej, på förhand lät det inte alls som en bra idé. Men Jethro Tulls frontman har faktiskt lyckats följa upp klassikern på ett ganska värdigt sätt. Självfallet är uppföljaren inte alls lika bra som ”originalet”, men på det stora hela är ”Thick as a Brick 2: Whatever Happened to Gerald Bostock?” en riktigt fin samling låtar. Att Ian Anderson skulle vara kapabel till det här 2012 fanns inte på kartan.

Årets gubbe: Neil Young
Jo, att utse årets gubbe känns faktiskt extra lägligt ett år som detta. Många gamla rävar släppte nytt material. Jag tänker på ovan nämnda Ian Anderson, men också på Bruce Springsteen, Dr. John, Bob Dylan, Bobby Womack och David Byrne. Det gamla kultbandet Comus med Roger Wootton gjorde också comeback med en EP. På min gubbtron måste jag dock placera Neil Young, som återupptog samarbetet med Crazy Horse och släppte dubbelplattan ”Psychedelic Pill” och skivan ”Americana”, bestående av nytolkningar av traditionella, amerikanska folksånger. Nu hoppas jag att Neil Young & Crazy Horse tar en tur till Europa, så att jag får chansen att se dem live.


Dela p Facebook Dela p Twitter

Erik Högkvist 2012-12-21

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner