Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Krönika

En bransch mer trögflytande än mansdominerad

Dagens Nyheter bestämde sig härom veckan att i en artikelserie granska musikindustrin. Hurra! tänkte jag när jag först såg det och hoppades få lite ord kring allt ryggdunkeri, falskspel och bakåtsträvande i branschen. Men, nej, man valde att lyfta fram könsfördelningen - och satte rubriceringar som tog död på en diskussion som det i själva verket är bra att de för.

Jag ska erkänna att jag kan sucka över mitt eget beteende. Jämställdhetsfrågor är viktiga och har betydelse i alla branscher och lägen. Jag vill inte att det ska bli ett ämne man inte får röra vid utan att man ska kallas gnällig och radikalfeminist. Alla ska få chans att komma fram på alla positioner. Men suck, det är en så osexig term. Jämställdhet kan svärta ner vilken intressant tanke som helst - kanske just därför den är så laddad och felanvänd. Oavsett vad man försöker säga så verkar man antingen inte bry sig eller ses som en obstinat bittert frustande ragata.

Och det är inte utan att jag känner att DN inte riktigt nåt fram till de reaktioner de hoppats. Ingen folkstorm har startats och reaktionerna de själva försökt vaska fram har visserligen stött deras tes – branschen är snedfördelad, men några efterspel har det inte blivit.

Förra veckan kunde de konstatera att två tredjedelar av alla musikrecensenter är män och att kvinnor inte ofta blir kvar vid sina positioner. Och visst är det så. Jag är inte den flitigaste myran i den stacken men nog har man påtagligt känt att man är i minoritet.

Dock är det inte alltid till ondo. Jag minns när jag för första gången bevakade den oerhört creddiga tävlingen Eurovision Song Contest och upplevde något jag aldrig upplevt förut - jag kunde smidigt glida in på toaletten och välja en bland flera lediga bås medan mina manliga kollegor fick stå i kö länge. Nu vet jag inte helt vad det tyder på, om män på Eurovision Song Contest är dominerande, att männen där tar lite längre tid framför spegeln än såväl de närvarande kvinnorna som män överlag eller att de inte är lika benägna att ta till buskarna som andra män. Men oavsett – toalettkön var magisk.

Det som ändå slår mig är att man som kvinnlig representant på dessa uppdrag väldigt ofta känner sig inkvoterad, utan att man för den skull behöver vara det. Och det är den känslan jag vill motsätta mig när dessa diskussioner kommer upp. Det är bra att skapa medvetenhet om klyftor men se mig för allt i världen för vad jag kan och inte vad jag gör för anseendet.

Jag minns första gången jag började skriva på nätet, det var innan Joyzine, och jag var den enda kvinnan i redaktionen. När året var slut hyllades alla för sina engagemang och jag för att "…nu har vi en tjej i redaktionen också". Fine, men det var faktiskt inte därför jag var där. Det är inte så vi vill ha det. Och jag tror inte heller det är så det ser ut på de flesta ställen. Jag ser kvinnliga kollegor överallt. Vi är kanske bara lite mer restriktiva till att gräva ner oss i annat än sociala aktiviteter och behöver lite tid för att få nördfaktorn – men vi finns.

Det jag skulle vilja lyfta fram är snarare varför alla typer behövs. Såväl kvinnor som män, hetero som homo och nördar som samhällsdebattörer. Vi har olika synsätt och gör en bransch som denna - som trots sin kreativa grund är väldigt enkelspårig, lite intressantare.

Musik och populärkultur ska vara till för alla så därför kan man undra varför nörderi och rockhistoria ska vara mallen. Jag har snarare stört mig på hur viss musik ska anses fin och annan, ska vi säga populär, musik ska anses mindre bra. Varför måste man som recensent passa in i jargongen för att tas på allvar och varför måste man alltid kunna referera till de rätta namnen? Det har varit en större stötesten än hur män dominerar branschen.

Och där tror jag faktiskt kvinnor är mindre rädda att vara ytliga och spontana än män som absolut inte får anses fjolliga om de inte är det. Kristina Adolfsson säger till DN att hon alltid blandade in andra popkulturella yttringar när hon skrev om musik som böcker, tv, drycker och kläder. Där tror jag, precis som hon, att vi får prova nya vägar.

DN:s rundringning kring varför kvinnliga recensenter slutar visar att det inte alls beror på att de blir undertryckta som kvinnor utan snarare att det där tokiga engagemanget som krävs avtar. Det tror jag snarare beror på en bransch som lite står still i sina yttringar – än återigen männen i sig själva. Och det, om något, kan ju verka konstigt när just musiken och kulturen ska vara det som testar nya gränser.

Det är där jag istället skulle vilja börja. Varför känns musikbranschen så trögflytande, i så väl jämställdhetsfrågor, yttringar och plattformar, när den borde forsa fram som en vårflod? Kanske beror det på kultursfärens suktan att sätta etikett på allting. Och kanske är det främst att debatten alltid tas utifrån fel etiketter. För ibland känns det som att kritiker mer recenserar för sig själva än för folket och den kulturella utvecklingen och att journalister mer skriver för sina egna rubriker än för innehållets effekt - och det är väl det vi egentligen vill undvika?

Dela p Facebook Dela p Twitter

Eva Linde 2011-11-24

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner