Recension - Demo
Jag tokgillar idén. Jonas Ekroos, eller
Juni som han kallar sitt projekt, skulle bli pappa och ville göra en skiva till sitt kommande barn. En låt för varje månad i magen. Nio månader senare kom det niospåriga albumet och det är nu det jag håller i handen.
Men en god idé föder höga förväntningar. Kärleken till och väntan på ett barn sätter ribban än högre. Jag kräver texter som känns ärliga, känslor som är på riktigt och ett uttryck så personligt att det brister.
Det saknar tyvärr Juni.
Soundmässigt känns projektet som ett omoget
Kent. Det är rent och snyggt. En ljus, lite pressad och känslomässigt dryg sångröst till en dämpad rockgrund med främst gitarrer och trummor. Och så en förtryckt ilska bakom det som i det här fallet kanaliseras till kärlek och rädsla. Allting gjort på egen hand.
Och egentligen lÃ¥ter Juni riktigt bra. Det bör kanske understrykas. Det som fattas och som stjälper hela skivan är att det aldrig blir riktigt trovärdigt. Och det känns tufft att säga när plattan säkerligen ska vara just det. Jag kräver inga rosa doftande känslor och trippandes pÃ¥ smÃ¥ moln om det hela är annorlunda, men det mÃ¥ste kännas som pÃ¥ riktigt. âDet här är till digâ är ingen personlig hyllning, det är nio spÃ¥r som pÃ¥ ett lite cyniskt sätt beskriver känslor sÃ¥ som de skulle kunna vara för vem som helst, när som helst. Jag fÃ¥r inte det att gÃ¥ ihop.
Jag blir istället lätt förbannad att han tar denna idé, applicerar känslor som känns mer teatraliska än personliga och med det kastar bort den. Tekniskt sätt har jag inte mycket till anmärkningar och som vilken skiva som helst kan den få snurra på. Men med den bakomliggande tanken hade jag önskat både en starkare historia och ett betydligt djupare intryck.

Relaterat
Titelmatchen är inställd – publiken är de stora förlorarna
Missa inte på Hultsfredsfestivalen 2013
Junior Boys (2007-06-28)
Juni Järvi (2006-11-17)
Kommentera
Inga kommentarer