Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Krönika

Årets bästa 2012 enligt Jesper Robild

Under december, hela vägen fram till nyår listar redaktionen på Joyzine.se de bästa skivorna och musikhändelserna från året som passerat. Det blir ett fantastiskt hopkok av genrer när våra skribenter tycker till om vilka som komponerade den bästa musiken, gjorde de bästa konserterna och utmärkte sig i övrigt under 2012. Idag presenterar vi Årets bästa enligt Jesper Robild med bland annat Kent, Hawkwind, Kebnekajse och Markus Krunegård...

Notering: jag både älskar och ogillar att göra topplistor. Det är skitkul. Men. Jag glömmer alltid bort någon/något viktigt, märker det i efterhand och skäms öronen av mig. När det gäller årsbästa inser jag dessutom hur många lovande skivsläpp jag inte lyssnat in mig på. Tiamats senaste är ett, Marillions är ett annat. Nå, se listan som en sammanställning över 10 skitbra album som släpptes 2012.

1. Hawkwind – Onward
Dave Brock är med sina 71 år kanske den mest dedikerade figuren inom hårdrock. Att vid den åldern skapa ett alster som ”Onward” är väldigt, väldigt hedervärt. 18 låtar med total variation, allt från ren metal i öppningsspåret Seasons till underbara jam i The Flowering Of The Rose till lättsam gladpunk i Right To Decide. Med utgångspunkt i variation, jämnhet och material finns det ingen tvekan om vilka som toppar årets lista.

2. Earth – Angels Of Darkness, Demons Of Light II
2012 blev året då jag först bekantade mig med Earth, och bara uppenbarelsen gör bandet värdigt en andraplats. Att kunna breda ut den här typen av ljudlandskap, att på några sekunder förflytta mig från soffan till en stenöken där basfrekvenser regerar – det är magiskt. His Teeth Did Brightly Shine är numera en favorit på min exklusiva spellista med ”tända-rökelse-dricka-te-musik”, vilket i sig är en bedrift hemma hos mig.

3. Sigur Rós – Valtari
Islands postrockgiganter levererar alltid musik av högsta klass, och är nog det favoritband som levererat bäst i år. Det här tangerar absolut toppskiktet av bandets diskografi, trots att det är väldigt olikt något de tidigare gett oss. Jag tror det var basisten som sade ”det här är nog den enda av våra skivor som jag kan tänka mig att sätta på hemma”. En skiva som inte går att ogilla.

4. Kebnekajse – Aventure
Kebnekajse smiter in mot slutet av året och kniper en hög placering. Här har vi ytterligare ett band med en respektabel medelålder – bandets yngling Mats Glenngård är ”bara” 60 år gammal. ”Aventure” är musik med en originalitet i världsklassnivå. Vem kan utan förkunskaper i bandet tänka sig att en melodi med titeln Vallåt Efter Britta Jansson är både vital, aktuell och kanonbra? Titelspåret, där slagverkaren Hassan Bah berättar om sin uppväxt på franska, är en av årets charmigaste låtar och ett måste att kolla in!

5. Anna von Hausswolff - Ceremony
Ytterligare en överraskning av flera på listan. Kan inte bestämma mig för om jag ska spruta superlativ eller beskriva den. Kommer fram till att det andra valet inte behövs, ni kan läsa min recension. Super-duper-mega-jätte-super-awesome-skithäftigt-ascoolt-kalas-kanon-dynamit-gåshudsframkallande-hårresande-skrämmande-innerligt. Hoppas motiveringen gav något.

6. Kent – Jag Är Inte Rädd För Mörkret
Jag vill inte kalla det för en besvikelse, vad har det i så fall att göra här? Men tyvärr har Kent nått en liten nerförsbacke, och ”Jag Är Inte Rädd För Mörkret” innehåller ett par fillers för mycket. Men med tanke på att 999 är årets i särklass bästa låt (topp tre Kentfavoriter, lätt) och Petroleum också når högt på deras interna topplista kapitulerar jag. Dessutom är produktionen briljant och Jocke sjunger bättre än någonsin.

7. Alcest – Les Voyages De L’âme
Två gånger i år har Alcest spelat cirka 30 minuter från mitt residens (först Brooklyn, sedan Malmö) och jag har fått reda på det dagen efter båda gångerna. Vilket är fruktansvärt. Alcests skapare Neige har nämligen i sin plötsliga produktivitet gett oss ytterligare ett album av sin briljanta blandning mellan black metal och shoegaze, i år med betoning på det senaste. Kanske årets mest imponerande produktion gällande originalitet som får mig och många andra att känna sig förtrollade av älvor, från en fantastisk musiker.

8. Markus Krunegård – Mänsklig Värme
Hade jag fått se den här listan i januari hade jag nog reagerat väldigt starkt på att Krunegård ens är med här. Motivering till dåtida Jesper - efter en uppenbarelse på Hultsfred lyssnade jag väldigt, väldigt, väldigt mycket på ”Mänsklig Värme”. Skivan representeras av oerhört kompetent musicerande, där Korallreven och Vintergatan sticker ut som en stark utmanare till årets låt. Årets överraskning.

9. Devin Townsend Project – Epicloud
Produktivitet är ett återkommande begrepp i årets lista – här har vi mannen som personifierar ordet. Fem kvalitetsalbum på drygt tre år är nog så imponerande. ”Epicloud” håller inte riktigt samma kvalitet som många av kanadickens tidigare album, men den myspoppiga stämningen i sann bombastisk Devin-anda har fått mig på bra humör i flera bittra stunder. Anneke van Giersbergen som bidrar med sång på större delen av skivan har dessutom en av vår jords vackraste röster.

10. Godspeed You! Black Emperor – Allelujah! Don’t Bend! Ascend!
Om Sigur Rós representerar postrockens änglar, så är GY!BE med sin nya skiva genrens demoner. Efter 10 år är de äntligen tillbaka med – fyra låtar… Men vilka låtar sedan. Att lyssna på 20 minuter långa Mladic är som att bli överkörd av en pansarvagn, och sammandraget är skivan skitjobbig, astung, megaköttig och fruktansvärd att lyssna på. I positiv bemärkelse. Själapåfrestande mäktigt.



Övrigt
Årets liveupplevelse 1 – The Cure på Hultsfredsfestivalen
Av alla mina favoritband är det väldigt få kvar att se sedan The Cure numera är avprickade från listan. Tre timmar med det bästa från bandets diskografi under en midnattsnatthimmel, där Friday I’m In Love fick vara med trots att det tekniskt sett var lördag. Wow. Kvällstidningarnas recensenter kan eat my ass and balls.

Årets liveupplevelse 2 – Kent på Sjöfartsmuseet
Det här var den andra Kentkonserten på rad som jag var tvungen att lämna med tjugo minuter kvar, vilket resulterade i att jag missade 999 och så klart – Mannen I Den Vita Hatten. Tur att de har så bra smak att de väljer att bjuda på sin bästa låt – Sjukhus, och dessutom kötta på med världens mäktigaste ljusshow i det explosionsartade elektrocrescendot. Där snackar vi rysningar.

Årets liveupplevelse 3 – Markus Krunegård på Hultfredsfestivalen
Får passa på att tacka Joyzine för biljetten. Återigen, årets överraskning. Karln är ju en svingrym gitarrist. Karln har ju minsann skrivit en lustig låt om Norrköping där jag känner igen varenda referens, vad kul för mig! Karlns nya skiva var ju hur bra som helst! Och den där sista låten, som visst hette Korallreven och Vintergatan, den har jag satt på varenda morgon jag frusit sedan juni.

Årets låt
Slänger in den mest prestigefyllda utmärkelsen redan här. Skolkade lite från jobbet och streamade Kents första framförande av 999, live från replokalen. Sedan gick jag runt på Manhattans gator, parker, tunnelbanor och lyssnade på låten non-stop i en månad. Känner inte att jag behöver motivera mer än så.

Årets retfullaste
Jag kommer antagligen inte ha råd med att åka på den där festivalen som envisas med att ha biljettpriser i nivå med Swedish House Mafias VIP-lounge. Där campingen dessutom kostar en Karl XI extra, och där skivstånden frossar i mitt bankkonto. Inte i år heller. Så varför ska ni boka så in i helvetes bra band, Sweden Rock Festival?!

Årets mest pretentiösa
”Grabbar, vet ni vad som vore coolt? Vi tar den nya skivan, som redan handlar om kungar och segrar och förluster och kanoner och fältslag och som är komponerad helt och hållet för att ge Herman Lindqvist så mycket ståfräs som möjligt. Och så spelar vi in den på två språk!”. Fri analys av hur det kan ha låtit i Sabatons replokal. ”Carolus Rex” får Nightwish’ ”Imaginaerum” från 2011 att framstå som en kassettluppläsning av en bamsetidning.

Årets segrar
Inte nog med att Loreen vann Eurovision Song Contest, tävlingen ska tydligen hållas här nere i Malmö nästa år. Skåne 1, Stockholm 0.

Årets musikvideo
Som epileptiker tvekade jag ett tag innan jag föll för mina arbetskollegors tjat och vågade kika på den. Nu känner jag mig väldigt öppensinnad när jag ärligt tillägnar Jay Z & Kanye West’s Niggas in Paris titeln. Frågan är om de inte snor årets textrad också – blir det djupare än ”mina pungkulor är så hårda att mammaknullarna vill bötfälla mig”?



Årets moshpit
Mastodon, Roseland Ballroom, Times Square. 30 sekunder in i spelningen och en armbåge i ryggkotan senare var det bara att kapitulera och drunkna bland 10 000 lyriska metalheads i två timmar. PS: jag har dock inte ont längre DS.

Årets låtpresentation
Mikael Wiehe spelar på Holmentorget i Norrköping och berättar om när han var förband till Lars Winnerbäck. Han spelade då en av sina låtar som Lasse i sin tur tolkat. Och recensenterna tyckte det var så charmigt att Wiehe hade spelat en cover på Lars Winnerbäck. Varpå kvällens band spelar Flickan och Kråkan, som presenteras av Mikael som en Timbuktu-cover.

Playlist med årets favoriter (observera att Earth inte är med):

Dela p Facebook Dela p Twitter

Jesper Robild 2012-12-11

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner