Recension - Skiva
När man ser på den i retrospektiv är historien om
Hardcore Superstar ganska lustig. De slog igenom ungefär samtidigt som likaledes Göteborgsbördiga
LOK med ett lysande debutalbum (jag håller fortfarande singlarna
Liberation och
Someone Special som det starkaste i bandets katalog) och hade några ljuva år där det bland annat kollaborerades en del med nämnda kamrater. Sedan kom en nästintill usel uppföljare, vilket i sig inte är ovanligt inom rockbranschen, och flera år av medelljummet bemötande följde.
Efter ännu en ganska menlös albumrelease valde bandet, tre skivor gammalt, att ta paus på obestämd framtid. Så långt är det en klassisk rocksaga. Att debuten följs upp av sämre prylar är snarare regel än undantag och att gäng tröttnar på varandra efter sex långa år av turnerande på mer eller mindre kvalitativt material hör till vanligheterna. Men det är fortsättningen som sätter guldkant på Hardcore Superstar-historien.
När de väl valde att komma tillbaka slog de nämligen knockout på hela rocketablissemanget med sitt självbetitlade album. Jag vägrar fortfarande att dubba det till bättre än debuten, men en ordentlig uppryckning var det som slog igen käften på en stor skara gapande kritiker. Den tvisten inträffar ytterst sällan i den här typen av sagor.
Och nu fortsätter Göteborgarna på den inslagna vägen. Ett album sägs vara på gång till november och första smakprovet därifrån stavas
Bastards. En energisk liten bit som kanske inte har samma hitpotential som de vassaste bitarna ur repertoaren, men som fortsätter där det slutade senast. Kanske rent av en liten gnutta hårdare än något på ”Hardcore Superstar”, med ett klassiskt medryckande hårdrocksriff.
Det finns med andra ord goda förutsättningar för en fortsatt positiv storyline i historien om Jocke Berg, Thomas Silver, ”Adde” Andreasson och Martin Sandvik.

Relaterat
Årets bästa skivor 2009
Headplate
Hardcore Superstar (2001-10-19)
Hardcore Superstar (2010-03-06)
Kommentera
Inga kommentarer