Joyzine.se






Krönika

Folkrockaren som slog igenom försent

Världen är full av musikaliska pärlor och det skulle säkerligen ta en hel livstid att upptäcka dem alla. Jag tänker dock tipsa om en av dem i den här texten, närmare bestämt engelsmannen Nick Drake.

När jag erbjöds möjligheten att skriva ett antal musikrelaterade krönikor för Joyzine tänkte jag mig till en början att jag skulle gräva mig långt ned i skivbackarna och skriva om en obskyr skiva som jag tycker att fler borde upptäcka. Jag måste erkänna att jag fick idén från svenska Opeths frontman Mikael Åkerfeldt, som har skrivit en del texter i Sweden Rock Magazine och som nu senast medverkade i programserien ”De bortglömda mästerverken”, som sändes i tio delar i Sveriges Radio P4. Både i Sweden Rock Magazine och i radioprogrammet tipsade Mikael Åkerfeldt om sina personliga favoritplattor, ofta väldigt obskyra.

Hur som helst. Efter en del funderande kom jag fram till att jag inte ville låsa mig till att enbart skriva om bortglömda skivor. Därför kommer jag helt enkelt att fylla de här textmassorna med redogörelser och reflektioner kring musik som jag, av olika anledningar, älskar. Det kan vara enskilda album, band eller kanske till och med en hel genre. Det får framtiden utvisa.

Den resterande delen av den här texten kommer således att behandla den engelska singer-songwritern Nick Drake, vars musikaliska karriär blev alldeles för kort och ofattbart nog inte så lyckad som den borde ha kunnat bli. Han hade trots allt kontrakt med ett så pass väletablerat skivbolag som Island Records.

Nick Drake släppte tre plattor, ”Five Leaves Left” (1969), ”Bryter Layter” (1970) och ”Pink Moon” (1972). Debuten ”Five Leaves Left” mottogs med bra recensioner, men dessvärre sålde den ganska dåligt. De dåliga försäljningssiffrorna gjorde sig påminda även när de två efterföljarna släpptes.

Nick Drake var en mycket inåtvänd person, med stor scenskräck som sällan gjorde livespelningar och intervjuer. När man har det med i bilden är det kanske lite lättare att förstå varför han aldrig riktigt fick någon kommersiell framgång under sin korta levnadstid. Han avled endast 26 år gammal, efter att ha tagit en överdos av antidepressiva medel.

Nick Drakes musik kan beskrivas som ganska sorglig, men samtidigt mycket vacker folkrock. Jag tycker att alla de tre skivor som Nick hann släppa innan han avled är mästerverk, mer eller mindre. Men jag skulle främst rekommendera hans tredje platta, ”Pink Moon”. Den spelades in på så lite som två dagar, i oktober 1971. Det är inte bara den korta inspelningstiden som gör skivan unik i Nick Drakes katalog. På de två föregångarna ackompanjeras Nick Drake nämligen av ett antal musiker, bland annat från Fairport Convention. På ”Pink Moon” hör man enbart Nicks röst och hans akustiska gitarr (bortsett från en pianoslinga i titellåten). När man har en sådan enorm känsla för vackra melodier och låtskrivande rent allmänt, så behövs det uppenbarligen inte så mycket mer än så. Sång och akustisk gitarr räcker långt. Lyssna till exempel på låtar som Things Behind the Sun och Place to Be så förstår ni förhoppningsvis vad jag menar.

Efter sin död har Nick Drake fått ett betydligt större erkännande än han hade under sin levnad, men jag skulle tro att det finns många där ute som inte ens har hört talas om honom. Med tanke på att han bara släppte tre plattor, så krävs det inte så mycket tid för att lyssna in sig på hela Nick Drake-diskografin. Gör dig själv en tjänst och upptäck denna deppiga, men framför allt mycket vackra låtskatt.

Du kommer inte att ångra dig. Jag lovar!

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Erik Högkvist 2011-09-29

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner