Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Intervju

Tomas Andersson Wij

Två hans vänner dog och Tomas Andersson Wij fick en son. Det påverkade naturligtvis text- författandet till den nya skivan ”Spår” som släpps i dagarna. En skiva som samtidigt visar upp en betydligt smutsigare och mindre producerad TAW än vad vi fått bekanta oss med tidigare.
– Jag har känt mig lite äcklad av det perfekta på sista tiden, slår han fast.

Det är pressdag för Tomas Andersson Wij. Journalist efter journalist står på tur för att fråga ut honom om det nya albumet ”Spår” som dyker upp på diskarna nu i veckan och trots att det bara är lunchtid låter han en aning trött när han ringer upp mig. Inte alls otrevlig, men ändå en aning avmätt.
Inte så konstigt kanske. Det verkar ganska normalt att tröttna på att om och om igen berätta om hur han tillsammans med producenten Tobias Fröberg gav sig på att spela in plattan på ett mer primitivt sätt än vanligt. Hur de valde bort allt det slicka för en mer rå ljudbild, hur försöken att tämja rummet och få det att låta snyggt gick åt skogen och hur det krävdes otaliga ommixningar för att nå fram till ett bra slutresultat.
– Jag har haft en tanke ända sedan jag började göra skivor att någon gång ska jag göra en platta med bara gitarr och sång. Men jag har väl kommit på att de plattorna är bättre på papperet än vad de blir i verkligheten. Det är inte så jävla roligt att lyssna på. Det är en sak att höra en kille med en ensam gitarr live, men att överföra det till skiva det blir ganska tråkigt. Då tycker jag nog ändå att det här är det närmaste jag har kommit den plattan, konstaterar sångaren.
Sångarens trötthet är okej. Vi struntar i de inspelningstekniska detaljerna och sökandet efter det perfekta lo-fi-ljudet och riktar istället strålkastarljuset mot något betydligt mer intressant. Anledningen till att den annars så slickt producerade Tomas Andersson Wij gav sig ut på jakt efter det smutsigare ljudet.
– Det där perfekta, när det låter så helt magnifikt bra, det kändes som att jag hade kommit till vägs ände med det. Det gjorde mig inte upphetsad längre, reflekterar sångaren.
– Jag har väl alltid skrivit låtar som har varit ganska vackra med sitt tonspråk och även texterna och jag tycker att den här lite trasigare produktionen har gjort dem väl. Jag tycker att det blev en intressantare krock än om man också skulle ha haft en väldigt vacker produktion. Det blir vackrare på ett mycket mer intressant sätt. Som det är med människor, fotomodeller kan kännas helt ointressanta i sin skönhet för de är så perfekta. Jag har känt mig lite äcklad av det perfekta på sista tiden.

Liv och död
Han är inne på det själv i citatet ovan. Det här är inte bara plattan där Tomas Andersson Wij vänder det tjusigt producerade ryggen, utan även skivan där han angriper sina texter på ett förhållandevis nytt sätt.
– Jag har skrivit väldigt mycket texter som på något sätt har ett tillbakablickande, men texterna på den här plattan är mer än tidigare verkligen förlagda till nuet.
Anledningarna till dessa nya infallsvinklar är många. Året under vilket ”Spår” har kommit till har varit synnerligen omtumlande för Tomas Andersson Wij. Samtidigt som två vänner gick bort blev han pappa för första gången.
– Det har varit ett intensivt år på många sätt. Jag tycker att det finns en enkelhet i språket i texterna. De känns väldigt rena och jag tror att det har med det att göra. Att det har varit skönt att skriva väldigt direkt och om saker och ting som ligger väldigt nära i tiden. Förut har jag känt att jag behövt mer distans till saker innan jag kan skriva om dem.
– Allt som har hänt har gjort att det blivit mer konkret.

Barnsånger
Tomas har tidigare gjort klart att han inte vill bli en artist som skriver låtar till sitt barn och skrattar till när jag för det hela på tal med en fråga om han lyckats hålla fast vid detta nu när han faktiskt satt en son till världen. Sedan kryper det fram en liten bekännelse.
– Jag vet inte, jag har lyssnat väldigt mycket på Loudon Wainwright (pappa till inte helt okända Rufus och Martha med samma efternamn /förf.anm) det här året och han är jävla bra på att skriva om familj. Han skriver på ett otroligt vasst och roligt sätt. Han visade mig att det faktiskt går att skriva om de här grejerna utan att det blir smörigt. Det är väl det jag kan tycka ibland att när artister skriver låtar till sina barn, att det blir mer än lovligt smörigt. Det kan verkligen slå över. Men samtidigt har jag alltid skrivit om det som har hänt mig och alltid skrivit om mig själv och en sådan sak som att få barn, det är klart att det påverkar en skitmycket.
Några kärleksserenader riktade till sonen handlar det dock inte om. Inte ens i närheten.
– Jag har inte skrivit så mycket direkt till honom, utan det har jag mer vävt in i andra saker, som det faktum att vänner dör samtidigt som man får barn och så där, det finns på plattan. Men visst finns det med i texterna även om det inte är låtar riktade direkt till honom. Det klart att det påverkar en som textförfattare.
Inte bara som textförfattare får man förmoda. De flesta som skaffar barn, i synnerhet sitt första, talar om hur hela världen förändras hur värderingar och funderingar ställs på ända och hur livet går in i en ny fas. Som turnerande musiker skulle man kunna tänka sig att det blir ännu mer påtagligt, men Andersson Wij verkar inte allt för brydd över den nya situationen.
– Alla frågar mig om jag har förändrats och jag vet inte. Jag tycker mest att jag sköter mina skor lite sämre och har lagt på mig några kilo runt magen. Jag vet inte om man förändras så fruktansvärt mycket, det är i alla fall för tidigt att säga. Vi får väl se om några år, det påverkar ju en på något sätt.
Att det är en förändring sångaren gläds över råder det naturligtvis inga tvivel om dock.
– Det är rätt skönt att ha en familj när man är i den här branschen för att allt är så flyktigt och upp och ner och så där. Man blir nog lite coolare kanske. Man bryr sig inte lika mycket. Men en så jävla stor förändring tycker jag inte att det är.

Det kommer aldrig att hända
Mer direkta texter och ett sound som vänt det slicka ryggen till förmån för ett smutsigare, mer naket uttryck alltså. Nu återstår bara att se hur publiken kommer att ta emot den omstylade pappan Tomas Andersson Wij
– Jag är jävligt mån om att jag själv känner att det är intressant och att jag själv känner att det finns en nerv, att det händer någonting i mig när jag sjunger det, men jag är medveten om att det finns mottagare, konstaterar han innan han efter någon extra sekunds betänketid knyter ihop det hela.
– Väldigt många i min publik skulle nog vilja att jag fortsatte att bara skriva Blues från Sverige och Tommy och hans mamma hela tiden. Men jag har redan gjort de låtarna. Det kommer inte att hända.
Så talar en sångare som inte är rädd för att gå sin egen väg och sjunga om det som befinner sig längst in på livet.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Av: Mikael Mjörnberg 2010-02-21
Foto: Sandra Löv
Hemsida: www.tomasanderssonwij.se

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner