Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Fem korta

Petter Seander

Fem korta frågor till Petter Seander, popdrömmaren som efter år ut och år in i olika konstellationer slutligen släpper en soloskiva...

"The Denial of Me, Myself and I" fullkomligt sprudlar av olika infallsvinklar och influenser, är det här skivan där du slutligen fick utlopp för alla hemligheter i skiv- samlingen?
Man kanske kan säga att det här är vad totalt fria händer gjorde för mig. Att spela in något utan att behöva ta hänsyn eller kompromissa med bandmedlemmar eller förväntningar från eventuell publik. Projektet var på något sätt ett kärleksbarn som bara är mitt - utsatt för alla mina nycker och humör. Ändå tycker jag helheten är det absolut bästa jag gjort, utan tvekan. Det sitter ihop den här gången.

Varför var det läge att ta klivet och satsa på en solokarriär just nu?
Att göra ett eget album är något som jag tror att de flesta som håller på med musik någon gång vill göra. Att det kändes rätt just nu berodde nog mest på att jag kört på i samma konstellationer ett par år och behövde ny fräsch energi - från både mig själv och från mitt låtskrivande. En klassisk klyschig "nystart". Jag tror att jag har följt Arbetsförmedlingens handbok till punkt och pricka. Från utbränd till extremt arbetsför på ett halvår.

Hur mycket tycker du själv att dina åtaganden i Kristian Anttilas kompband färgat av sig på det egna materialet? Kommer hans fans att följa med dig på den här resan tror du?
Det vore löjligt att säga att jag inte påverkats av mitt samarbete med Kristian. Man står inte utanför sin omgivning. Fem år och jag vet inte hur många spelningar sätter sina spår. Däremot är jag övertygad att det finns väldigt många andra sidor av mig själv i materialet. Den största saken jag tagit med mig från Kristian är nog synen på egen musik: att den är viktig, nödvändig för sin egen skull. Självändamålet är det högsta ändamålet. Självförverkligandet ligger i pudelns kärna. Om fansen följer med vet jag inte. Om jag lockar med gratis öl och fri taxi hem kanske. Eller äppelpaj. Hmm. Vi får se...

Du hanterar ju även pennan med jämna mellanrum, har det alltid varit givet att musiken ska vara din främsta uttrycksform?
När jag var tonåring tror jag att jag helst av allt ville bli författare, ett par år där i alla fall. Så här i efterhand tror jag kanske att det mest grundade sig i en rädsla för att man inte skulle duga i musiken - en plan B. Men om text skall vara lika kraftfull som musik krävs full dedikation, musik är direkt på ett helt annat sätt. Lite lat, liksom. Kanske därför det blev musik? Däremot är jag i allmänhet betydligt mer imponerad och intellektuellt inspirerad av författare än musiker. Det är mindre yta, mer plågsamt och naket på något sätt.

Är det inte dags att klippa sig snart? Vilka tre frisyrer skulle ge Petter Seander ännu större möjligheter att bli en stor popidol?
Det kanske är dags nu. Min frisör ser sugen ut varje gång jag kommer in och ansar samma gamla vanliga grej med fårsaxen. Rod Stewart-looken a la 1978 kanske inte är fräsch längre? Hm, får se nu:
1. "Darin" = den behövs för att få spelas i Mix Megapol, funkar uppenbarligen även på TV, helt utan karaktär.
2. "Rosa Emo" = helt uppenbart är popfrisyrer jävligt 2001. Till nästa platta ska jag fixa Tokio Hotel-frillan för att verka ung.
3. "Flintskallig" = den här behöver man alltid ha i beräkningen. En dag vaknar man utan hår och då gäller det att i tid ha lagt om sin karriär och sin look. Kanske lika bra att skaffa fyrkantiga glasögon och hänge sig åt benhård socialrealism direkt.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Av: Mikael Mjörnberg 2010-03-12
Foto: Beata Rydn
Hemsida: www.petterseander.com

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner