Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Intervju

Kristofer Åström

Fireside ligger fortfarande i träda, men frågan är snart hur många i den yngre generationen som fortfarande kommer ihåg emo- pionjärerna (på den tiden då emo fortfarande var något positivt, inte kajalkletigt som det är idag) som uppstod i det tidiga 90-talets Luleå? Säger man istället Krisofer Åström drar nog fler unga singer/songwriter-älskare öronen åt sig.

Mannen som är mer produktiv än både du och jag tillsammans är aktuell med ytterligare ett fullängdssläpp, Joyzine fick sig en pratstund vemodets fanbärare – Kristofer Åström.
Klassisk singer/songwriter säger någon, det vill säga lugnt och sakligt med inslag av både americana och mer jordnära folkmusik, men att sätta Kristofer Åström och dennes musik i ett specifikt fack, det går inte. Det finns inslag av båda nämnda genrer, men det räcker inte för att måla hela bilden. Fler färger behövs. Sett över hela diskografin, som börjar bli till en diger samling vid det här laget, är det just variationen, de små nyanserna, som är Krisofer Åströms styrka. Att kunna variera sig, sträva mot något nytt, men ändå ha sitt lugn och sitt vemod i behåll.
– Jag försöker för min egen del, i mitt eget sinne, att förnya mig och utvecklas, även om en del kanske tycker att det låter likadant hela tiden, förklarar Kristofer på telefon från någonstans i Tyskland där han om några timmar ska gå upp på scen som uppvärmare åt Nina Persson och hennes A Camp. Men för mig är det en stor skillnad mellan skivorna jag har gjort – de är helt olika kapitel.

Ett nytt kapitel
Det senaste kapitlet heter ”Sinkadus” (ett namn med multipla betydelser, där ”Slump” kanske är det mest påfallande) som i jämförelse med förra albumet, ”Rainawaytown”, tja… är väldigt annorlunda. Den enda egentliga röda tråd som finns är det fortsatta samarbetet med producenten, och mångsysslaren, Johan Lindström.
– Samarbetet med Johan funkade hur bra som helst, jag trivs väldigt bra med honom. Vi kompletterar varandra bra i studion. Jag är så dålig på tekniken i en studio, även om jag har massor av idéer vad det gäller ljud och musikaliska grejer. Johan kan genomföra dem, se till så det blir av. Sedan är han också otroligt kreativ. Det har funkat hur bra som helst faktiskt. Vad gäller förra skivan var den mer av en enhetsskiva där jag gick in för att göra en slags alternativ countryskiva medan tanken med den här skivan var att den skulle vara väldigt spretig, en blandning mellan olika stilar. Och så blev det också, jag är väldigt nöjd med skivan, den blev precis som jag ville att den skulle bli.

En känsla
Det har blivit ett antal tolkningar av andra personers låtar genom åren, Elvis Presleys Always On My Mind är ett exempel; oftast är det så enkelt som att låten i sig förmedlar en specifik känsla eller så är det en text som är så bra att den bara måste tolkas vidare. Den här gången har turen kommit till Phil Lynott, mannen med det puffiga håret, framliden frontman i irländska Thin Lizzy, en kanske inte helt självklar koppling vid första tanken.
– Mycket beror just på texten, jag kände att den sade något som jag inte riktigt kunde säga själv. Den sade allt jag ville säga, säger Kristofer med ett skratt. Sedan är det en sådan fantastiskt vacker låt, som jag kände direkt att jag ville göra något utav. Om den sedan skulle hamna på skivan eller inte, det hade jag ingen aning om. Men den passade bra in tyckte jag, så den fick vara med.
Just där träffar Kristofer en brännande punkt. Lika mycket som han själv hittade något hos Phil Lynott har jag hittat något hos Krisofer Åström. Den här förmågan att nästan spöklikt exakt kunna pricka rätt i en beskrivning (i mitt fall i låten Just Another Love Song från den alldeles förtjusande ”Loupita”), där allt som oftast hjärtkrosseri står i centrum. Som följdfråga frågar jag hur det kommer sig att så många kan känna igen sig i något så enkelt som en låt? Hur en låt ”kan säga något”. Svaret är lika enkelt som det är sant:
– Det är ju lite av ett världsproblem, allt som har med relationer och kärlek att göra. Just relationer till andra människor, det lär man sig ju aldrig. Alla är dåliga på det, därför kan alla känna igen sig. Men jag använder inte mina låtar som någon sorts väg ut, för att slippa säga saker, det är ingen sorts terapi heller, det är bara stunder då man känner något – och då vill man få ner det på papper. Sedan behöver inte alla låtar ha texter, på ”Loupita” finns det tre i princip instrumentala låtar, de har inga ord i alla fall. Och de låtarna förmedlar just känslor, det behövdes inga ord, de förmedlar den känslan jag ville ha genom musiken och stämningen på låten.

En solitär man
Nytt album betyder ny turné, ny turné betyder ännu en tripp till Tyskland, ett land vars invånare verkligen tagit Kristofer till sina hjärtan.
– Ja, det går bra här nere. Även om jag den här gången bara är med som förband är det många som är här bara för att kolla på mig. Men sedan går det väl lite trögare i andra länder, som England till exempel.
Förband eller inte, mycket av tjusningen i att vara sin egen lyckas smed och i total artistisk kontroll över sina egna förehavanden är att man kan ge sig ut och spela utan större omsvep, ensam eller med fullt band – vilket som passar bäst för tillfället. Även om det självklart finns fördelar och nackdelar med båda varianterna.
– Att sitta ensam i en loge efter en spelning som har gått jättebra, det är inget vidare, säger Kristofer med eftertanke. Det är nog en av de ensammaste känslorna jag vet, när man sitter där ensam och hör allt folk som går därifrån. Då känns det tomt. Men oftast är det kul ändå, otroligt stärkande. Att spela med fullt band är förstås också superroligt, de är ju fantastiska musiker (Kristofers kompband, The Rainaways, består bland annat av Johan Lindström och legendaren Nikke Ström från bland annat Nationalteatern på bas. Båda dessa herrar sprang Kristofer för övrigt ihop med på SXSW-festivalen i Austin Texas ett år, resten är som bekant historia), helt underbara att spela med. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta. Sedan kan man ju falla tillbaka på andra lite mer, man är inte lika utsatt på något sätt.
Vad gör man med så mycket fritid när man är på turné?
– Jag har försökt att börja filma lite här på turnén, för att göra små kortfilmer, men jag är dålig på det. Man får sysselsätta sig med någonting så man inte sitter och dricker en massa bärs hela tiden!
För den intresserade bidrog Kristofer med ett litet filmprojekt till polarna i Division Of Laura Lee när dessa släppte nytt, fast då rörde det sig om film med mobilkamera.
En annan förströelse är att spela in nya låtidéer på laptopen (”så kassa inspelningar som möjligt, det får inte låta bra!”) och att försöka hålla sig ajour med lyssnarna.
– Jag fixar Myspace och allt sådant själv, samtidigt har jag en turnéblogg nu som jag försöker lägga upp lite grejer på. Visst känns det som att det är mycket viktigare att vara mer aktiv mot sina lyssnare nu för tiden än vad det var förr. Det är viktigt att synas och höras, för folk ska veta att skivan är ute. Sedan kommer det ju så mycket nytt hela tiden, det släpps typ 200 skivor i Sverige per vecka. Det är svårt att trycka in sig själv där.

En framtid
Fler spelningar väntar förstås, både med och utan kompband, och något slut ser han egentligen inte, den gode Kristofer. Trots att det ibland kan kännas lite motigt. Framförallt efter en avslutad turné.
– Då är man ganska trött. Man är rätt trött på låtarna, man är rätt trött på gitarren, man behöver en liten paus. Det känner man lite grand till och från, man ledsnar lite på sig själv ibland. Men det brukar gå över, det gäller att inte drabbas av panik, för till slut kommer lusten och inspirationen tillbaka. Det gäller bara att ta det lite lugnt, att vänta in det. Man brukar också få en del nya idéer när man är ute, så det är rätt kreativt ändå, det går rätt fort efter det att man kommit hem innan man kan sätta igång med något nytt igen.
Är det här din grej nu då? Är det det här du kommer att hålla på med resten av ditt liv?
Ett skratt möter mig på andra sidan luren:
– Ja, det verkar så, för jag kan inte så mycket annat. Jag får hoppas att det är det här som är min grej. Jag får hoppas att jag ska kunna få syssla med min hobby så länge som möjligt och kunna få det att gå ihop, kunna betala hyran i alla fall.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Av: Christian Stenbacke 2009-05-26
Foto: David Fransson
Hemsida: www.kristoferastrom.com

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner