Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

John Frusciante
To record only water for ten days, 2000
Skivbolag: Warner Bros
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2000-10-10
Hemsida: www.johnfrusciante.com

Så var vi där igen. En musiker från ett stort band ger sig ut i stora världen och testar sina vingar. Bernard Butler (Oasis), Blur) och Wes Borland (Limp Bizkit) är några som har gjort det och resultaten har inte varit särskilt strålande. Den här gången har det blivit dags för John Frusciante från Red Hot Chili Peppers.

Det räcker med att lyssna på hans köranden i Red Hot Chili Peppers för att förstå att han inte kan sjunga. Låtmaterialet är dessutom allt annat än lättillgängligt. Det finns alltså en slutsats man kan dra nästan omedelbart. John hade aldrig fått ge ut den här skivan på Warner Brothers om han inte redan hade ett etablerat namn i musikbranschen.

Skivans produktion är nästan outhärdligt simpel, man hör brus från mikrofonerna både här och där i låtarna och när John tar höga - och oftast falska - toner peakar ljudet något fruktansvärt. Men antagligen är det på det viset att John velat ha det så här. Han har velat göra något ärligt och därför valt bort det stora skivbolagets proffesionalismfilter. Jag kan mycket väl tänka mig att John motat ut alla producenter som velat mixtra med ljudet ur studion.

Hur låter det då? Ja, inte som ni tror att det ska låta i alla fall. John utnyttjar inte alls den gitarrtalang han har. Tvärtom, istället för enorma strängbändarkonster ger han oss enkla och avskalade melodier. Oftast med bara sång och gitarr. Då och då mixtrar han med taffligt programmerade trummaskiner, både till det positiva och det negativa. Sången tjuter ibland som en stucken gris, ibland är den deprimerat tillbakadragen. Jag gillar partierna när han skapar en sorglig och nästan drogad känsla med sin röst skarpt. Men likaväl avskyr jag när han klämmer i för kung och fosterland för att krossa fönster med sina missriktade toner.

Femton egenhändigt komponerade melodier trocklar mannen ut och det är på tok för många. Hade han skurit ner till tio och plockat bort de mest oharmoniska styckena hade det här blivit en riktigt vass skiva. Något säger mig dock att om man låtit John välja själv skulle han plockat bort de kompositioner som jag tycker allra bäst om.

Det har sagts tusentals gånger i samband med sådana här recensioner - av mig och av andra - att artisten har velat bli av med något. Skaka av sig alla problem och få förverkliga sådana idéer som inte fungerar inom bandets gränser. Så är säkerligen också fallet med John Frusciante. Det är nog få människor som har så mycket skit inom sig som han. Är det här sättet han bearbetar det på tycker jag att det är alldeles utmärkt. Hans deprimerade ton och modiga experimenterande är tilltalande. Det här är ett av de starkare soloförsöken jag hört på ett bra tag.

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Relaterat

Årets bästa skivor 2004
New Moscow
John Frusciante (2004-01-01)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner