Recension - Skiva
För att snöa in på en omöjlig ekvation som jag aldrig på något vettigt
sätt kommer att kunna förklara: Rock’n’rollkäng är bättre än strikt käng,
men varför välja rock’n’rollkäng när man kan välja rock’n’roll? Det kan
vara en fråga om musiksmak lika mycket som ett spörsmål av filosofisk
karaktär. Ni skulle lätt kunna lösa nöten genom att påstå att jag gillar
rock och inte käng, men det skulle sannerligen vara en sanning med
modifikation. I fallet
Wolfbrigade förblir
ekvationen förmodligen olöst.
Grejen är nämligen den att hur mycket jag än finner tanken på
rock’n’rollkäng tilltalande så framstår ”Comalive” som ganska onödig.
Stockholmarna levererar kompetent mangel som inte berör mig någonstans.
Kanske beror det på att herrarna är så duktiga och rutinerade att den
desperata svärta som symboliserar god käng suddats ut lite, kanske är
låtmaterialet inte tillräckligt bra. Jag vet faktiskt inte. Det enda som
står klart är att ”Comalive” inte griper tag i mig.
Det är känslan som är det viktiga, men ser man förbi bristen på
denna kan förstås inget annat sägas än att Wolfbrigade står stadigt i sin
genre. Det är inte för inte som de kommit fram till sin åttonde
fullängdare och hanterar rockelementen professionellt på ett helt annat
sätt än de fumlande försök som hörs hos många andra som försöker sig på
rock’n’rollkäng, men den här gången fungerar det inte. I alla fall inte
för mig. Bättre lycka nästa gång.

Kommentera
Inga kommentarer