Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Krönika

Minnenas Hultsfred

Imorgon börjar Hultsfredsfestivalen under grå himmel. För att lysa upp lite i hällregnet minns Joyzines Christian Stenbacke och Alexander Hellgren vad som varit bra och mindre bra under festivalens tidigare år och pekar givetvis också ut årets höjdpunkter.

Hawaii

Bästa minne: Matchen i fotbolls-EM 2004 mellan Sverige och Italien… eller, nej förresten. Mycket bra har upplevts, men det som smäller högst är när Broder Daniel (R.I.P.) avslutade det årets festival och då på bästa tänkbara sätt. Det var glädje och det var tårar. Men kanske är det främsta skälet att bandet gjorde något det vanligtvis inte gjorde live. Körde den smått geniala, tillika banala, Luke Skywalker. Ett röj som det inte finns ord för, och som faktiskt kändes större än när The Hives avslutade festivalen året därpå. Inte den bästa spelningen jag sett med Broder Daniel, men det fanns en slags magi i den kalla juniluften där på min första festival. Därför har den spelningen en speciell plats inom mig.
Sämsta minne: Det finns tyvärr några besvikelser att rada upp, stora bokningar som inte motsvarat höga krav. Men de besparar jag er. Nej, det värsta jag varit med om är när Snoop Dogg gästade Hawaii ’05. Säga vad man vill om musiken, men det räckte inte med att rapparen var en timme sen. Nej, då inleds showen med att en alldeles för lång film visas på storbildsskärmarna. I korta drag innehöll den Snoop själv, kvinnor som givetvis var topless, pistoler, bling och biljakt. Skrattretande, men det var ett skratt som fastnade i halsen. Sedan lunkar ”filmstjärnan” in på scen och kör sin lunkande grej med texter om kvinnor, bling och, ja ni fattar. Jag mådde illa och gick.
Viktigaste spelning i år: Trots att festivalen numer löper över fyra och inte tre dagar, medför spelschemat för Hawaii mest reaktionen ”stort jaha”. Inte mycket att hämta och knappt något som gör mig det minsta besviken över att inte åka dit. Men till er som kommer att befinna er där vid Hulingen, två ord som ni inte ska glömma. Joakim Thåström. Kalla honom grinig, jaha? Kalla honom gubbig, så vaddå? Men kalla honom då hellre ett geni. Där andra svenska låtskrivare inte drar sig för att stryka medhårs, gör Thåström det motsatta. Precis det framkallar rysningar av välbehag. Om du har sett honom förut, så vet du att det kommer bli bra. Om du inte sett honom, gör för guds skull det. Men död åt dig om du står där och skriker efter Ebba Grön-låtar.


Pampas

Bästa minne: Pampas är nog min favorit, eftersom många av mina bästa minnen av Hultsfred har sitt ursprung på den scenen. Ett bra minne är den kaosartade och i mina ögon briljanta spelningen med Babyshambles ’06, året då Pete Doherty var ett höghus och kastade en gitarr i huvudet på en tjej. Nog för att det minnet är starkt, men engelsmännen får se sig besegrade av amerikanerna i Mars Volta. En av de absolut bästa konserter jag någonsin sett och än idag är jag oförmögen att se hur de orkade. I drygt två timmar körde de över mig i en hastighet långt över fartgränsen, med en intensitet och inlevelse som var total. Inte ett öra kan ha varit fritt från tinnitus efter den spelningen, och jag hade aldrig sett maken till liknande någon gång tidigare. Eller efter för den delen.
Sämsta minne: En orsak till att scenen är min favorit, är att jag inte kan påminna mig några riktigt usla spelningar. Tråkigt men okej, är väl det mest negativa jag får fram. Minnen är ju dock till för att kryddas, åtminstone när de återberättas för andra. Så för att spetsa till det lite, och kontrastera mitt bästa Hawaii-minne, är det Henrik Berggren som varit den stora besvikelsen. Jag uppskattade det förvisso mer då, 2006, men utan vapendragarna i resten av Broder Daniel blev det bara platt. Vemodigt och småtragiskt, solo där på scen med en flaska rödtjut. Akustiska soloversioner av BD-låtar, mil ifrån originalen. Som att herr Berggren hade tvingats ut på vägarna för att skramla ihop till brödfödan. Det känns inte bra att kritisera en av sina hjältar, men bra var heller inte spelningen.
Viktigaste spelning i år: Synd att Atlantis-scenen har försvunnit, där kunde det ofta hittas guldkorn. Så även på Pampas, men i år är det ett på förhand mer osexigt utbud än de år jag varit där. Men. Gossip tror jag kan bli riktigt kul att se, med karismatiske Beth Ditto i spetsen. Markus Krunegård missades till mitt förtret på Siesta, så där hade jag befunnit mig (även om jag föredragit att spelningen förlagts till kvällen). Men mitt tips blir ändå Pampas final, med Slagsmålsklubben som avslutande akt. Det kommer att bli dansant, svettigt och euforiskt galet. Synd och problematiskt är dock att Frida Hyvönen spelar samtidigt, och ni får helt enkelt väga alternativen mot varandra. Jag själv hade valt det senare, om det nu skulle spela någon som helst roll för er. Frida är audioporr.


Teaterladan

Bästa minne: En scen jag i början av min Hultsfredkarriär negligerade lite väl mycket upptäcker jag när jag kollar i programmen. Men det tog sig undan för undan, och efter mina tre besök på festivalen lyser en spelning fortfarande starkast. Då på bekostnad av den alltid romantiska, första festivalspelningen (i mitt fall Erlend Øye ’04). Det bästa minnet är sagolikt vackra poporkestern My Favorite, med ett sagolikt vackert framträdande anno 2005. Inte minst ett minne i ljuset av efterspelet, ett i vemod skrivet meddelande på hemsidan som deklarerade bandets upplösning. Min relation till britterna har bara blivit starkare efter den här konserten och jag är uppriktigt sagt, sagolikt lycklig över att ha varit där. Andrea Vaughn, jag älskar dig. Men varför var du tvungen att lämna?
Sämsta minne: Liksom i fallet med Pampas har jag svårt att se någon riktig besvikelse. Men det finns ett dåligt minne som fortfarande gnager när jag bläddrar i spelscheman. Inte Teaters fel, men ändå. Uppslukad av äldre hjältarna Millencolin på just Pampas 2005, missade jag det som av flera röster ska ha varit bland det bästa på hela festivalen det året. Nyare hjältarna, eller vad man ska kalla dem, i Tough Alliance. När Millencolin gått av hoppades jag naivt på att få bevittna slutspurten i Teaterladan. Ha! TTA kom, körde 20 minuter såväl sing- som playback, och gick sedan av scenen. Fantastiskt givetvis, och ett minne riktigt surt att inte få tänka tillbaka på. Istället minns jag en snopenhet och småbitterhet, när forna skejtpunkarna från Örebro förvisso var bra, men inte fantastiska.
Viktigaste spelning i år: Ett piano i händerna på rätt person är en välsignelse för den person som råkar ha vägarna förbi och möjlighet att lyssna. Nu har alla besökare på Hultsfred den chansen. Frida Hyvönens ”Silence Is Wild” letade sig in på min lista över fjolårets bästa skivor, den är fantastisk. Jag grämer mig inte så lite över att jag missade hennes spelning på Siesta-festivalen tidigare i år, för jag misstänker att den var förtrollande. En ljum, sen sommarkväll i Smålands skogar tillsammans med Frida kan bli alldeles underbart. Hennes röst och dramatik kommer definitivt att vara det. Fler anledningar till att inte missa, någon? Du kommer att bli en hel människa, räcker det? Jag funderar själv på att planka för att se henne.


Stora Dans

Bästa minne: Scenen har för mig alltid varit en joker på Hultsfred, redo att ge mig något jag inte visste att jag ville ha och än mindre tidigt på dagen. Så även 2006, det för egen del i särklass hårdaste året rent festivalmässigt. Med betoning på första stavelsen givetvis. Nyvaken med en inte oansenlig baksmälla, hade jag med följe stapplat bort till Stora Dans vid 14:00. En knapp timme senare var vi pigga, alerta och huvudvärken blåstes bort redan under Kristian Anttilas inledande låt. Iklädd militärhatt serverade Anttila tillsammans med ett marschpampigt band, det ena dagen efter-pillret efter det andra. Den bästa festivalstarten, där ju musik och inte bara campinghäng ingår, som jag haft.
Sämsta minne: Det vore att sparka på någon som för mig redan ligger, så att Torgny Melins ’06 skulle vara det sämsta minnet håller inte. Dansband? Nej, det betackar jag mig. Kunde lite lätt konstatera att det var precis lika dåligt som väntat, och således ingen besvikelse. Intressant att bandets popularitet dock verkade vara stor, med tanke på publikens storlek. Mitt sämsta minne är istället The Kid år 2004. Något måste ha varit fel på ljudet, för inte skulle det låta så här skränigt och skrikigt? Något måste ha varit fel på volymen, för inte skulle det behövas dubbla öronproppar? Något var helt enkelt fel, eftersom jag gick därifrån. Jag får fortfarande lite ont i öronen när jag minns spelningen på Stora Dans.
Viktigaste spelning i år: Mycket spännande tar plats på Stora Dans i år. Faktiskt den scen som jag på förhand tycker verkar mest intressant. Om det beror på skicklighet i bokningen, eller på att de andra scenernas artister är lite gäspframkallande låter jag vara osagt. Årets höjdpunkter är flera, men mest lockar Skansros. Det känns hemskt slentrianmässigt att prata om The Smiths och Jakob Hellman när det gäller det här bandet, men varför ska jag vara nytänkande när ingen annan är det. Skansros intelligenta och uttänkta popmusik är hursomhelst grym och den här spelningen kan mycket väl anses vara en klassiker om sådär 10-15 år. Med alla cred-poäng åt dig, som det kommer att innebära om du går dit. Gör det.


Hawaii

Bästa minne: Rage Against The Machine 2008
Det var så nära att vi, ett gäng småpojkar som precis tagit studenten, drog ner till dam och makadam denna den första Hultsfredfestivalen på det nya millenniet. Oasis var där. Primal Scream var där. Thåström turnerade på ”Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal”. Men framförallt var Rage Against The Machine där. De hade precis släppt ”Battle of LA” och den skivan kommer för all framtid symbolisera ungdomen. Det blev ingen resa och RATM splittrades. Osis. Tänk då de rysningar längst med ryggraden när den röda stjärnan hissades på Hawaiiscenen 2009. Revansch.
Sämsta minne: Lou Reed 2006
Jag mår fortfarande dåligt när jag tänker på det. Varför åh varför tog jag mig in till området för att titta på Lou Reeds spelning? Vad hade jag förväntat mig? Snubben hade sin storhetstid för typ hundra år sedan och ser ut att vara mer levande än död nu för tiden. Jag var ändå i gott sällskap att göra en sådan felbedömning, självaste Leif ”Paggan” Pagrotsky var där och tittade. Konstigt nog såg han ganska nöjd ut…
Viktigast i år: Regina Spector
Regnet öste ner i Slottsskogen i Göteborg, ett varmt välkommet sommarregn, samtidigt som Regina Spector klinkade på sitt piano ett knappt stenkast från säldammen. Tycker man att Regina Spector är mysig på skiva är det inget mot vad hon är live, så ta med dig din hjärtekamrat (eller hitta något på plats vet jag!) och gå och mys lite.

Pampas

Bästa minne: Black Rebel Motorcycle Club 2002.
Peter Hayes, Robert Levon Been och Nick Jago körde stenhårt på den mystiska psykodramatiska men estetiskt stilrena imagen som kom paketterad och klar i samband med släppet av den självbetitlade debuten 2001. Svarta skinnjackor, massiva rökridåer och rött suggestivt ljus. Och så musiken förstås. Garagerock blandat med repetitiv psykedelika, ålderstigna genrer morfade till något nytt och fräscht. Så bra blir det inte igen… Eller?
Sämsta minne: Babyshambles 2006
Jag skulle förstås ha kunnat placera den här spelningen som den bästa på Pampasscenen under åren (mina) som gått. Om man skulle ranka skandalspelningar. Skandal och skandal, så illa var det knappast egentligen, Pete Doherty var kanske inte vid sina sinnens fulla bruk och råkade visst ramla ner från scenen och slänga en gitarr i huvudet på någon, men sedan när är något man förväntar sig, som faktiskt händer, en skandal? Rent spelmässigt däremot var det en katastrof.
Viktigast i år: White Lies
Kanske inte så konstig att jag fallit för dessa glada gossar när jag redan rankat B.R.M.C som den bästa spelningen och har införskaffat samtliga skivor med Interpol, Editors, The Cinematics och en best of med Joy Division? För så låter de, den nya hypen från England. Ett mindre glättigt Glasvegas. Ruggigt hektiskt spelschema har de också, så passa på att se dem medan du fortfarande kan.

Teaterladan

Bästa minne: Biffy Clyro 2008
Det stora genombrottet för Biffarna kom med släppet av det geniala albumet ”Puzzles”, ett album som förvisso var energiskt men inte trodde jag att två bröder Johnston och en tanig, men skäggig, Simon Neil kunde explodera så fullständigt som de gjorde inne i teaterladan fjol. Så mycket oväsen med klassisk uppsättning bas/gitarr/trummor – imponerande. Nu återstår att Biffy Clyro släpper ett minst lika bra album till och givetvis kommer och gästar de Småländska vidderna ännu en gång.
Sämsta minne: The Jai-Alai Savant 2007
Spelningen i sig var faktiskt grym, säga vad man vill om Ralph Darden, mannen med affrot, men karisma har han, men Teaterladan ekade spöklikt tom hela giget igenom. Själv växlade man mellan att energiskt stampa foten, knyta handen i fickan, och skämmas som en hund. Vart var allt folk? Tilläggas kan ju att det var glest på de flesta spelningar det här året, men en upprepning av The Jai-Alai Savants spelning 2007 vill jag icke se något mer.
Viktigast i år: Raubtier
Med poetiska textrader som ”Det finns bara krig” och ”Livet är kallt” på klockren norrländska ackompanjerad av stenhård musik som för tankarna till ett Rammstein från kallaste norden är det svårt att inte falla pladask för grabbarna i Raubtier. Det är krigsestetik med, förhoppningsvis, glimten i ögat. Lite som dödsmetallens Niefelheim. Kom och skandera ”Kamphund!” du med.

Stora Dans

Bästa minne: Dött lopp mellan The Catheters 2002 och den sagolikt bra spelningen med Deportees 2006. Via en heroisk insats som inkluderade tre timmars iskall väntan med ögonlock tunga som bly fick jag bevittna en kaotisk spelning som nästan fick hela dansbanan att ramla ihop. Sista spelningen på sista speldagen, men herke vilket röj det blev! Röj var det också på Deportees 2006, men då av en lite annan sort. Dansbanan var fullsmockad av dansglada pojkar och flickor och vilket band passar bättre att dansa till än souliga Deportees? Returmöte önskas snarast.
Sämsta minne: The Cooper Temple Clause 2002
Brittisk hype som visade sig vara, som så många gånger förr, inget annat än ett tomt luftslott. Ett fall där stil och image var viktigare än att faktiskt komma med ett vettigt innehåll. Det var nästan så man kunde se tankegången i deras ansikten ”Fan, det här kommer aldrig att hålla”, och det gjorde det inte heller.
Viktigast i år: Convoj
Först var de på, sedan var de av, sedan var de borta, sedan var de tillbaka och nu är de på. Spelningen på Hultsfred 2005 var en riktig godbit, nu med första fullängdaren äntligen ute förväntar jag minst lika stora underverk när de kliver upp på Stora Dans halv tolv på fredag natt. Se till att vara där om du är en fantast av skev och knixig indierock.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Mikael Mjörnberg 2009-07-07

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Alexander, 2009-07-07 20:30:47 (83.191.244.156)

Ayla: Förvisso, men jag får aversioner mot "fans" framför scen som fokuserar på något annat än det primära: en soloartist och inte ett tidigare band (Thåström är ju en sådan som har gjort tillräckligt mycket bra helt egna grejer). Sedan får självklart artisten ifråga välja låtar själv.

Ayla, 2009-07-07 16:09:32 (62.95.51.218)

Alexander: Thåström spelar ju alltid Ebba Grön-låtar!

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner