Recension - Skiva
Framförandet – nja.
Produktionen – nja.
Helhetsintrycket – trots allt helt okej.
Styrkan hos italienska
Still Fear
ligger förstås i den ohämmade glädje som visas upp genom hela ”Believe
or not”. Det här är en trio som älskar att spela sin slashasiga rock
och vägrar inse sina begränsningar. Att de, av flera orsaker, aldrig
kommer bli något som fastnar på en större lyssnargrupps näthinna tycks
inte finnas på kartan. Still Fear ger allt och njuter av sin grej, det
är ett vinnarkoncept.
Vad gör då att dessa italienska krigare aldrig tar sig uppåt i
divisionerna? Som skrivet är de knappast några virtuoser på sina
instrument och produktionen låter dassigt garage. Dessutom är de hopplöst
usla på engelska, vilket är oerhört charmigt och flera gånger lockar till
stora leenden, men aldrig funkar på någon större scen. Still Fear är kort
och gott lite för amatörmässiga på det mesta för att det verkligen ska
kunna bli något mer än en lokal angelägenhet av dem.
Det är lite synd, för en sak behärskar dessa herrar riktigt bra –
låtskrivarkonsten. Bakom allt det dassiga döljer sig nämligen, om man tar
sig tid att lyssna, riktigt bra rocklåtar. Svängiga krokar och riktiga
hitrefränger länkas ihop på ett bra sätt och jag finner foten pumpande
konstant mot golvet. Att tänka sig de här låtarna lite smartare
arrangerade och framförda av en skock rutinerade rockrävar är en hisnande
tanke. Då hade ”Believe or not” kunnat vara en urstark skiva. Inte minst
för att Still Fear trots sitt ganska tafatta rockgrepp faktiskt låter
ganska egna.
Jag lyssnar gärna på den här plattan, men jag blir en aning störd av
att göra det. Vetskapen om att det hade kunnat vara så mycket bättre
ligger och gnager. Men å andra sidan kan det ju vara den charmiga sidan av
gruppen, att allt är så halvtaffligt, som gör att det här verkligen är
intressant.

Kommentera
Inga kommentarer