Charlie Granberg och hans
Hellsingland Underground presenterade sig för några år sedan med en urstark självbetitlad debut som gjorde avtryck inte bara i de svenska ödemarkerna utan även i de stora mäktiga staterna. Inte så konstigt kanske. När Granberg lät Ljusdal möta Nashville andades konceptet väldigt mycket country, med en bitterljuv dos rockmusik insprängd i det hela. En grund så god som någon att bygga vidare på.
Till ”Madness & Grace”, som får omedelbar USA-release, hade det varit enkelt att köra på i samma spår. Hellsingland Underground är en tillräckligt kompetent orkester för att komma undan med en sådan sak. Men så enkelt har herrarna i bandet inte velat göra det för sig. Här kan skönjas en hälsosam utveckling.
Country- och bluesfundamentet ligger fast, men bandet har på något sätt lyckats göra musiken både rockigare och mer finstämd på en och samma gång. Hela tiden med Granbergs tjusiga sångröst i centrum.
Snygga gitarrslingor tvinnas om varandra, melodierna är riktigt starka, hammondorgel tillåts ta lagom stort utrymme och i instrumentala
Diabolic Greetings From The Woods flörtas det lika mycket med folkmusik som klassiska pianokompositioner. En utmärkt andningspaus mitt i skivan.
Att de klarar att vara ombytliga utan att tappa tråden är den största styrkan hos Hellsingland Underground. Det manifesteras inte minst av
Church Bells Through The Valley där orkestern är lika mycket svensk folkhemsrock som
Red Hot Chili Peppers-stomp. ”Madness & Grace” är en minst lika stark skiva som sin föregångare och det vill inte säga lite.

Kommentera
Inga kommentarer