Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Raz Ohara & the Odd Orchestra
S/t, 2008
Skivbolag: Get Physical
Av: Maria Wikström
Publicerad: 2008-03-18
Hemsida: myspace.com/razoharaandtheoddorchestra

”Det här är så förbannat bra” tänker jag efter att lyssnat ungefär två minuter in i det över fem minuter långa öppningsspåret på Raz Ohara & the Odd Orchestras självbetitlade album. Lätt och luftigt, lätt melankoliskt, lättlyssnat.

Var det förhastat eller inte? Otroligt förhastat var vad det var. Easy come easy go stämmer kanske i alla fall. Raz Ohara & the Odd Orchestras musik är mjukt elektroniskt med försiktiga gitarrer, det är trevande, rytmiskt och vackert. Ett möte mellan Björn Kleinhenz, Christian Walz och Salem al Fakir. Precis som med dessa unga herrar känns det som att jag måste gilla musiken för att upphovsmakaren är så charmig. Inga alternativ ges, ungefär på samma sätt som man förväntas, och måste, bli glad av regnbågar, fjärilar och fluffiga, pipande, kattungar.

Någonstans i mitten av skivan tröttnar jag helt. Det som till en början var varierande upprepar sig igen och igen. Samma instrument, samma elektroniska påhitt och samma sårbarhet. Raz Ohara försöker tvinga mig att gilla honom, men allt jag känner är en sötsliskig eftersmak, som att jag ätit för mycket sockervadd och dessutom åkt någon halvspännande karusell som ”kaffekopparna” alldeles för länge. Första spåret är dock ganska fint, och inte helt överraskande har Raz Ohara döpt den till Happy Song. Framåt slutet av skivan försöker sig Raz Ohara på att vara svår. Eller, rättare sagt, han gör ett tappert försök till att inte vara glättig. Men mig lurar han inte igen.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner