Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Krönika

Ner med "antimoralen"!

Kommer du ihåg vad du gjorde den 21 oktober 2003? Jag kommer ihåg precis vad jag gjorde.

Jag befinner mig på Sticky Fingers i Göteborg och ser på en av de bästa spelningar jag någonsin fått privilegiet att bevittna. På scenen, hela vägen från det soliga Kalifornien, står masskollektivet The Warlocks. Konserten är fantastisk. Där står jag, öronpropparna har jag tagit ur, till och med ljudvolymen är alldeles perfekt, när sångaren/gitarristen Andrew Henry tar ett kliv framåt mellan två låtar och ser gravallvarlig ut. Med dyster röst förkunnar han: ”En väldigt speciell och nära vän till oss har gått bort idag. Elliott Smith är död.” Känslig som jag är, är min första reaktion: ”Vem fan är Elliot Smith och varför i helvete spelar ni inte mer av er underbara psykedeliska rock istället för att gnälla om någon som är död?”.

Så tänkte jag då. Så tänker jag inte nu. Idag sörjer jag Elliott Smith tillsammans med tusentals andra fans världen över. Någon saknas oss idag. Ni som inte vet vem han är (som är lika ouppdaterade som jag var för fyra år sedan), kolla upp honom omedelbart.

Det är tyvärr precis så jag funkar. Jag är en slav under den klassiska ”antimoralen”. Men först en liten hemlighet, jag hade faktiskt hört talas om Elliot Smith innan han dog. Jag har bara småljugit lite grand, historien blir bättre då.

I mitt huvud finns en liten lista med band och artister som ska kollas upp. Det behöver väl knappt nämnas att den är lika lång som det exakta antalet decimaler till det matematiska supertalet phi. På den listan stod Elliott Smih. Men under en speciell kategori, ”den-här-artisten-är-alldeles-för-populär-för-mig-som-ska-försöka-vara-indiesvår”-kategorin. Där stod också Kent tills för bara något år sedan. Alltså artister som i mitt tycke är eller har varit alldeles för hyllade för att de på något sätt skulle kunna vara intressanta för just mig. Jag kan ju inte hylla något som alla andra redan hyllar, känner ni igen resonemanget? Jag diggade The Hives innan de breakade till exempel. När de väl blev ett namn på gemene mans läppar var de inte intressanta längre.

Jag trodde ändå att jag hade lämnat det där bakom mig. Tills det hände igen förstås. Senaste gången var det The Arcade Fire och deras bejublade debut som fick ligga och damma helt i onödan. När sedan något av den värsta hyllningsstormen hade lagt sig tog jag fram min lilla juvel, som jag redan visste skulle vara något alldeles extra, så många unisona superlativsspottande körer kan väl ändå inte ha fel? Och insåg direkt att jag missat 2004 års bästa album och två år av potentiell lyssningstid. Helt ohållbart.

Min första åtgärd var att rota fram allt jag kunde hitta med Elliot Smith. Inte en endaste dag till skulle få gå utan att jag börjat beta av samtliga kategorier på den där mentala hjärnspökslistan. Skitsamma om folk skulle börja gnälla om att ”du lyssnar ju bara på honom för att han gick och dog”. Ja, i det långa loppet gör jag just det. Ser till att lyssna på artister som kan vara bra innan de går och dör. Då är det lite svårt att se dem live, eller hur? Nu visade det sig också att just Elliott Smith hör till samma kategori som The Arcade Fire. Har man inte lyssnat på den svårmodige amerikanens mästerplatta, ”XO”, eller något annat han gjort för den delen, då har man MISSAT något. Var nu inte så barnsliga som mig. Ner med ”antimorlen”!

Dela p Facebook Dela p Twitter

Christian Stenbacke 2007-03-27

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner