Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Daisy Cutter
MOAB, 2010
Skivbolag: Egen utgivning
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2010-08-12
Hemsida: myspace.com/daisycutterband

”De ägnar sig åt blankpolerad grungerock i den kommersiella skolan som lätt skulle kunna komma bort i det allt mer stinkande avlopp som spyr ut Nickelback-kloner, men det gör de inte” skrev jag om epn ”The Wreck Sessions” i våras och konstaterade att om norska Daisy Cutter var fjordrikets svar på Takida skulle jag utan att tveka lägga min röst på Norge. Jag är inte så säker på att jag skulle göra det längre...

Inte för att jag plötsligt börjat tycka väl om aptråkiga Takida, utan snarare för att Daisy Cutter på ”MOAB” blivit till en av de där ruskigt uttråkande klonerna jag i våras tyckte att de inte var. Inte nödvändigtvis en Nickelback-klon dock utan snarare en sådan som stirrat hundrafemton gånger för mycket på Pearl Jam.

”MOAB” är helt enkelt bara väldigt tröttsam. Det finns fortfarande lite Creed och Audioslave i det norrmännen sysslar med, men främst handlar det om dåligt härmande av Eddie Vedder och hans vänner. Inspelningen bjuder på fem sövande låtar som inte fastnar, inte engagerar och inte på något endaste litet sätt motiverar varför det skulle vara värt att lägga tiden på dessa små serenader.

Jag lägger ner min röst.