Recension - Skiva
Jag får huvudvärk och uppenbarligen ska jag skylla precis allt på Trent Reznor.
Det var nämligen som tonåring i Eskilstuna som Lizette von Panajott snöade in på
Nine Inch Nails ”The Downward Spiral” och fröet till vad som skulle komma att bli
Lizette & var sått. Följaktligen är Trent Reznor orsaken till min huvudvärk i februari 2012.
För när Lizette & släpper ”Just Smile” och gör sin take på industrirock är det så ansträngande att tinningarna bultar. Sångerskan skriker som en plågad katt till lååånga låtar som i de flesta fall är fullständigt odynamiska. Klumpiga betongblock som bankar en i skallen. På ett negativt sätt. Den där poppigheten som ska finnas i kompositionerna drunknar i brötiga riff som inte alls är medryckande. Snarare träiga och tråkiga. Det saknas luft i produktionen...
Enligt pressreleasen hyser texterna tankeväckande budskap och uppmanar folk att gå sin egen väg. ”I would want to kill him/I would want to hurt him bad/I would like to tell him/That he was the worst fuck that I ever had” ylar Lizette &. En snabb titt i konvolutet avslöjar en tragiskt sönderstylad samling musikanter som uppenbarligen tycker det är viktigare att se ut som medlemmar ur
Marilyn Mansons kompband anno 1998 än att vara bra på sitt musikaliska hantverk.
Ni förstår. Industrirock kan vara synnerligen intrikat och eggande. ”Just Smile” är bara en sorglig ursäkt till musik som gömmer sig bakom genrens klyschor och attribut.
Jag får huvudvärk och allt är uppenbarligen Trent Reznors fel.

Kommentera
Inga kommentarer