Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Live

Loney, Dear
Way Out West, Göteborg
2009-08-13
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2009-08-16
Hemsida: www.loneydear.com



Annedalskyrkan i utkanten av Slottsskogen i Göteborg är en vacker tegelbyggnad med sekellånga anor. Mången vacker musik har ljudit inför dess väggar under årens lopp, musik full av tro, hopp kärlek. Musik full av själ. Musik som ger svar på frågor. Ikväll ljuder minst lika vacker musik, musik som gör att det smärtar i bröstet, flimrar för ögonen och höjer temperaturen i kroppen. Men Emil Svanängen ger inga svar. Han ställer frågor.

Ett par timmar innan Loney, Dear, Svanängens alter ego, gör en bejublad entré tillsammans med sitt band via en sidodörr bredvid podiet i Annedalskyrkan, berättar Emil för mig att han fortfarande väntar på det där sista lyftet. Han är medveten om att det börjat röra på sig rätt bra, men menar att det fortfarande återstår ett sista knyck för att han helt ska lyfta och för evigt lyfta mot himlen, bort mot den eviga och svarta rymden. Ambitiöst, javisst, men så är också Loney, Dears musik tidlös. Gränslös. Universell.

När jag sedan frågar om vad han tror om kvällens spelning svarar han: ”Antingen alldeles fantastiskt eller också blir det som ett stort barnkalas, där jag bara bryter ihop, inte vet vart jag ska ta vägen och börjar gråta av glädje”. Det blir aldrig ett barnkalas, men att kalla det för alldeles fantastiskt är fel det också. Det är bättre än fantastiskt. Det är magiskt. Andaktsfullt. Besjälat. Kyrkan är fylld till bristningsgränsen, ändå kan man höra en nål falla mellan låtarna. Alla håller andan, är hänförda, vad ska komma härnäst? Emil Svanängen, ja, han fortsätter ställa frågor.

Trots att senaste skivan, ”Dear John” är mörkare och mer återhållsam finns det inget återhållsamt i Loney, Dears Way Out West-debut. Allt är på blodigt allvar. Jesus hänger på korset. Allra bäst blir det när Loney, Dear får publiken att sjunga med i The Meter Marks Ok, som support. Som en dirigent står han där, Emil Svanängen, och dirigerar fram sång när helst han vill ha det, vacker sång dessutom. 2008 såg jag Loney, Dear spela i en fullsatt Teaterlada på Popadelica i Huskvarna, då trodde jag att klimax var nått. Jag hade fel. Spelningen i Annedalskyrkan var en spelning man ser once in a lifetime. Jag hoppas verkligen du var där.

Foto: Erik Lindgren

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

Johnossi
Årets bästa skivor 2006
Loney, Dear (2008-05-03)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner