Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Bernard Butler
People move on, 1998
Skivbolag: Sony
Av: Daniel Arosenius
Publicerad: 2000-02-02
Hemsida: www.bernardbutler.com

Lite vilsen och övergiven var han nog, Suedes exgitarrist Bernard Butler. Visserligen var det av egen vilja som han lämnade bandet för några år sedan, men bakgrunden till avhoppet började långt tidigare. Det var under inspelningarna av bandets andra succéalbum "Dog Man Star" som osämjan växte sig allt större mellan Butler och de övriga bandmedlemmarna. De lokala konflikterna inom bandet ledde till att Butler hoppade av efter att ha slutfört inspelningarna, delvis på annan ort.

Efter några år i skymundan, långt borta från fotoblixtar och ettriga journalister , kom han då tillbaka 1998 - fast ensam. I en intervju som gjordes i samband med releasen berättade Bernard Butler att han suttit hemma med sin gitarr och tänkt att materialet som han tagit fram mest på skoj borde spelas in. Inspelningarna påbörjades kort därefter i Air Studios i London.

Bernard Butler är en mycket skicklig gitarrist som enligt många gav Suede en pretentiös dynamik som gick förlorad när blott sjuttonårige Richard Oakes tog över efter hans avhopp 1995. Att han kunde sjunga var dock något nytt, till och med för honom själv. Förhoppningsvis är den fylliga sången på "People Move On" äkta och inte enbart baserad på högteknologisk studioutrustning. Tro det eller ej, men det är faktiskt inget som man kan vara säker på idag.

Låtarna på Bernard Butlers soloalbum är väldigt väl arrangerade och fylliga. Ibland är det till och med på gränsen till överproducerat med flera stämmor, stråkar och blås. Större delen av materialet, för att inte säga allt, är ballader. Alla är av den där översmöriga typen som hade passat i slutet på vilken Disneyfilm som helst. Ibland är det en aning förutsägbart, men ändå skrivet på ett bra sätt med Butlers gitarrspel som stadig grund i helheten. Vissa spår misslyckas dock med att förmedla det tänkta budskapet. Ibland rasar korthuset på grund av de innehållslösa texterna, ibland endast på det faktumet att musiken är lite väl lättillgänglig.

I det stora hela känns "People Move On" som en kapprustning i smörigt musicerande som sedan mynnar ut i ett klimax av fetthalt på det sista spåret. Ljudbilden är genomgående helt klar och tydlig, men stora delar känns ändå profillöst. Bernard Butler gjorde rätt som gav sig ut på isen, men han blev troligen tidigt medveten om att det är halt och lätt att halka där ute.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner