Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Stone Sour
Come what(ever) may, 2006
Skivbolag: Roadrunner Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-08-15
Hemsida: www.stonesour.com

När Stone Sour lösgjorde sitt första, självbetitlade album för ett gäng år sedan brydde sig folk om dem mest för att Corey Taylor och James Root från Slipknot fanns med i sättningen. Det var ett minst sagt splittrat alster som hade rejäla toppar, men också obegripliga utflykter i grungeland. I total avsaknad av intressanta refränger och melodier.

När det nu är dags för en uppföljare har de börjat bli mer accepterade som ett riktigt band. Visst ligger den största fokusen fortfarande på en viss herr Taylor. Men känslan är ändå att bandet menar mer allvar den här gången. Ändå är ”Come What(ever) May” precis samma visa som det var med debuten.

Därmed inte sagt att de två skivorna låter lika. Likheterna ligger snarare i att gänget fortfarande blandar högt med lågt, briljant med obegripligt slätstruket. Som om de har väldigt svårt att sålla bland sina idéer i låtskrivarprocessen. Det är ytterst märkligt när det rör sig om så pass meriterade musikanter.

Medan debuten var smutsig och spretig är ”Come What(ever) May” mer fokuserad, distinkt producerad och inriktad på en ganska lättillgänglig fusion mellan metal och rockig grunge. Det blåser en starkare vind av självförtroende den här gången, vilket gör skivan något bättre än debutverket. Avsaknaden av verkligt gångbara refränger märks dock även här. Både titelspåret och Made Of Scars ståtar med fenomenala verser för att sedan segla in i ingenmansland när det är dags för refrängen.

Bortsett från grooviga grungebagatellen Socio och några ballader som vi ska återkomma till senare är Stone Sour som bäst när herrarnas metalbakgrund gör sig som mest påmind. Inledande 30/30-150 är catchy metal när den är som bäst. Där visar Taylor att han både kan skrika och sjunga. Reborn är albumets argaste bit och en riktig pärla och Hell & Concequences bjuder även den fina aggressioner. Det är plattans bästa spår, bortsett från de lugna bitarna jag nyss nämnde.

Balladerna ja. Through Glass borde de flesta ha hört vid det här laget. Det är en tvilling till Bother från förra plattan. Rak radiorock med tilltalande refräng där Taylor återigen sjunger fagert. Just det faktum att Stone Sour tycks skita i alla metalnormer och vågar göra den typen av mainstreamsniffande låtar gillar jag skarpt. Att de dessutom gör det bra är berömvärt. Skivan avslutas sedan med Zzyxz Rd., en smäktande pianoballad som stilpolisen kommer hata, men som jag en märklig låtstruktur till trots älskar. Melodin är så tårfylld att jag bara inte kan motstå den.

Sammantaget är det alltså samma visa igen. Skillnaden är att ”Come What(ever) May har en produktion värdig materialet och marginellt bättre låtar. Men det är ändå frustrerande att ett gäng som kan skriva så bra grejer inte klarar att spela in en helgjuten skiva. Det är knappast så att jag vågar hoppas på bättre lycka nästa gång.