Recension - Skiva
Singeln
The Moneymaker påminner om något som ett sansat
Red Hot Chili Peppers skulle ha kunnat spela in kring “Blood Sugar Sex Magik”. Det markerade basspelet och kantiga gitarrljudet går precis i linje med vad firma Flea/Frusciante presterade under tidigt 90-tal. Bortsett då ifrån att de gjorde det i en tokfunkig tappning istället för den tillbakalutade variant som
Rilo Kiley förlitar sig på.
Sansat och tillbakalutat är bra ord att beskriva hela ”Under the blacklight” med. Oavsett om Rilo Kiley söker sig in i popland eller försöker gå i en rockig eller funkig riktning lägger de band på sitt komponerande och tillåter aldrig något att gå över styr. Inget blir för galet, inget blir för kletigt. Ibland är det riktigt smakfullt, bitvis lite väl lojt. Jag hade gärna hört lite större inlevelse i Jenny Lewis tekniskt tilltalande röst.
Kompositionsmässigt är Rilo Kiley dock ett klassband. I grunden vilar de på indierock, men på ”Under the blacklight” har de lika mycket pop i blodet och tvekar inte en sekund att släppa fram sina jazz- och countryinfluenser. De bjuder på en tilltalande mix av genrer där blåsbestyckade
15 är den självklara höjdpunkten. Det är vacker countrypop med glänsande detaljer och Lewis starkaste sånginsats.
Med lite mer glöd (jo jag tror faktiskt att den finns där, men bandet har bara inte lyckats få den att höras på plast) och svettig inlevelse hade ”Under the blacklight” kunnat bli väldigt kul. I nuläget är det dock mest en samling goda låtar som det känns som om gruppen hade kunnat göra lite mer av.

Kommentera
Inga kommentarer