Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Ataraxia
Saphir, 2004
Skivbolag: Cold Meat
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2005-12-20
Hemsida: www.ataraxia.net

Mysticism, symbolism och magi, samtliga element återfinns i det mystiska väsen vi kallar moder natur. Under behandling och påverkan av människans hand kan man tygla denna ålderlika mystiska kraft. Begränsad och förädlad får vi så fram de legendariska trädgårdarna: Babylon, den medeltida Hortus Conclusum, Zen-trädgården, de Arabiska trädgårdarna och Englands Romantiska trädgårdar. Plaster där dröm och verklighet förenas. För er som ännu inte har kommit med en kvalificerad gissning kan jag tala om det återigen handlar om en temaplatta. Tema: Mystifierade Trädgårdar.

Ataraxia är ett italienskt tillbaka-till-naturen-band som mer eller mindre har skitit ur sig plattor de senaste elva åren, hela 15 verk finns att lägga vantarna på. Vilket i sig känns ganska förvånande då min första tanke är att musiken förmodligen riktar sig till en ganska smal publik. Men å andra sidan är det otroligt tacksamt om denna begränsade skara också visar en stor hängivenhet, vilket måste vara fallet om man som artist ens ska orka ge ut så pass många plattor.

Vid en första lyssning låter det hela som en hybrid mellan klassik akustisk gitarrmusik a la Italien, och arabisk klagosång. Francesca Nicoli har en röst som heter duga och jag antar att det är något av en konst att få italienska att låta som persiska. Man tröttnar dock ganska snabbt, halvvägs in i andra låten blir sången mer ett irritationsmoment. Tillråga på allt är den alldeles för högt mixad, den stjäl på tok för mycket från resten av arrangemanget, instrumenten blir mer en surrande bagatell någonstans långt bak i ljudbilden.

Det finns även en hel del komiska inslag i Ataraxias låtar, men det är knappast något man kan lasta dem själva för. Introt i Ve Pourpre Et D’argent är kusligt likt introt till Expedition Robinson och som en extra krydda har de slängt in en synt med en ljudbild som för tankarna tillbaka till Europe och pudelrockens glansdagar. Att man sitter och lyssnar på sådana saker istället för att egentligen lyssna på musiken som sådan är bara ett tydligt tecken på att man för länge sedan har tappat intresset.

”Saphir” är en ganska slätstruken historia. Det finns inga toppar eller dalar, bara en plan, och ack så tröttsam, raksträcka. Det görs vissa försök till variation genom att plocka in lite fler instrument såsom piano och trumpet men genom att ändå envist fortstätta hålla sig inom samma tonart och tempo blir det än mer sövande. Därför faller också lite av temat. Inte för den kortaste av sekund gick mina tankar till mystiska eller drömska trädgårdar, jag tänkte mer på saker man egentligen borde se till att få gjorda istället för att lyssna på musik som inte ger något alls. Och det är inget gott betyg.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

Ataraxia (2002-01-01)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner