Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Krönika

Årets bästa 2013 enligt Anna Enkvist

Årets bästa 2013 enligt Joyzines Anna Enkvist.

Årets bästa album: The National - Trouble Will Find Me
Som alltid är det här det svåraste valet. Det har släppts en hel del underbara album detta år men det finns bara ett album där jag älskar varenda låt och det är ”Trouble Will Find Me”. Jag var så nervös när albumet släpptes. Ribban sattes på världsrekordshöjd efter att föregångaren och det helt otroliga albumet ”High Violet” kom ut och mina förväntningar inför detta album var därför orimligt höga. Men det visade sig att jag inte hade någon anledning till att vara nervös. ”Trouble Will Find Me” visade sig vara bättre än jag någonsin kunnat tänka mig, för det här är ett album som är precis som jag vill att ett album ska vara. Det innehåller låtar som blir självklara favoriter redan efter de första genomlyssningarna. Sedan ändras de och albumet växer för varje gång man lyssnar. Och en månad efter, två månader efter, ett halvår efter är varenda låt precis lika bra som du minns dem. Om inte bättre.

Årets EP: Pixies - EP1
De har inte släpp något nytt på över 20 år och sen, likt en atombomb, släpper de Bag Boy som mycket väl kan vara årets sämsta låt och jag undrar vad fan som händer. Basisten Kim Deal får fansen, inklusive undertecknad, att sörja när hon väljer att lämna bandet och sedan helt plötsligt släpps detta mästerverk. Fyra nya låtar som låter så fantastiskt bra, som låter så himla mycket Pixies och som känns som en helt naturlig uppföljning till det senaste albumet ”Trompe Le Monde” från 1991. På denna EP bjuds man på fyra helt individuella låtar där den ena är bättre än den andre. Och det är precis som på de gamla albumen - melodierna är lika fina som Black Francis texter är märkliga. Visst saknar jag Kim Deals skickliga och säregna basspel och hennes körsång, men så länge Black Francis briljanta melodiskapande är intakt och att han fortfarande får vara lika utflippad som under sent 80-tal så fungerar Pixies även utan henne.

Årets Soundtrack: Mogwai - Les Revenants
Det är få band som gör lika vacker musik som Mogwai. Att de sedan har gjort ett vackert soundtrack till en minst lika vacker serie.. kan det ens bli bättre? Det jag älskar med dessa skottar är deras förmåga att skapa helt obeskrivligt fina ljudlandskap och stämningar som vägrar släppa taget. Det är något som är påtagligt i låtarna som bär fram denna franska serie som vänder upp och ner på västvärldens tro på vad som händer efter döden. På något vis känns det som att det inte finns ett enda band som skulle kunna gestalta just det här på ett sådant hjärtskärande och fint sätt än just Mogwai, Skottlands stoltheter.

Årets låt: The Boxer Rebellion - Promises
Att The Boxer Rebellion har tagit steget från den lugna, dystra poprocken till en arenaliknande dito är verkligen något som är värt att tacka gudarna för. Äntligen kan bandet visa sin fulla potential. Och som de gör det! Deras senaste album avslutas med titelspåret Promises och första gången jag hörde den låten visste jag att jag inte skulle få höra någon bättre låt i år. Det är svårt att försöka beskriva för er exakt vad det är som gör denna låt till årets bästa när jag inte riktigt förstår det själv. Men det är nog den där känslan som jag fick i kroppen redan första gången jag hörde Promises och som har exploderat fram varje gång jag hört den sedan dess. För det är precis vad den här låten gör. Den exploderar. Den exploderar i trumhinnorna, i hjärnan, i hjärtat och känslorna som väller fram av tryckvågorna är svåra att begrava. Det finns en längtan i låten som är svår att sätta fingret på men som jag kan identifiera mig med till hundra procent.

Årets musikdokumentär: The Stone Roses: Made of Stone
Det här är en musikdokumentär som gestaltar en återuppståndelse. Den tar oss med på resan från presskonferensen där det meddelades att bandet skulle återförenas och fram till spelningarna inför 75 000 människor på Heaton Park i Manchester två kvällar i rad. Själva dramaturgin i dokumentären är kanske inte den bästa då den lämnar några trådar olösta, men det överskuggas av musiken och fansen som får ta ett stort utrymme och som gör att man i alla fall är i närheten av att kunna greppa hur stora The Stone Roses verkligen var när det begav sig. Förutom storheten lyckas även dokumentären att fånga den fina hängivenheten till musiken, som fortfarande finns hos bandet när de repar ihop och när de spelar live, men även de fina stunderna av hängivenhet från fansen. En hängivenhet som gestaltas i att lämna barn och jobb för att få tag på gratisbiljetter till den första och extrainsatta intima spelningen i Warrington. En hängivenhet som blir extra påtaglig när publiken på spelningen blir galen och överröstar Ian Browns sång när bandet inleder med I Wanna Be Adored. Men den hängivenhet som känns av mest är den hängivenhet hos fansen som inte fick några biljetter till spelningen. För man kan bokstavligt talat se hur deras hjärtan brister i samma stund som ovan nämnda låt avslutas och publikens vilda jubel tränger ut på gatan utanför spellokalen där de står vid ett ensamt och övergivet kravallstaket. Det här är årets finaste skildring av kärleken till musiken och till ett band som fortfarande låter lika bra som under dess forna glansdagar.

Ghost

Året bästa spelning: Ghost på Müchenbryggeriet
Konceptet Ghost är något som är helt fantastiskt i sig. Hela imagen med hemlighållna identiteterna, det faktum att hela banduppsättningen består av redigt duktiga musiker och att de själva säger att de är utsända av djävulen för att fånga själar genom kommersiellt gångbar musik. De själarna som befann sig på Münchenbryggeriet den 8 december kan omöjlig ha kommit undan. Att få stå i en extatisk publik inför ett band som levererar den ena låten som är tightare än den andra är en helt galen och underbar upplevelse som endast de som är där kan förstå. Efter två album som har mottagits lika varmt hos fansen som hos kritikerna kan de bjuda på en riktig välljudande hitkavalkad. Den enda låten som jag uppriktigt sagt saknade var Elizabeth men allsången till Year Zero och att se publiken unisont spontandansa när den surfrockdoftande delen sparkar igång i Guleh/Zombie Queen fungerade som en helt okej kompensation.

Årets albumomslag: Editors - The Weight of Your Love
Det finns albumomslag som fastnar, en del mindre fina än andra. En del kanske blir legendariska medan andra glöms bort och inte får den uppmärksamhet som de förtjänar. Den omslagskonst som fångade hela min uppmärksamhet 2013 är den som fick pryda Editors albumserie. Omslaget till ”The Weight of Your Love” och även omslagen till de efterföljande singlarna A ton of love, Formaldehyde och Honesty är helt fantastiska. Det är en serie med undervattensblommor i olika stadium som är fotograferade av den brittiska fotografen Charles Emerson. Kanske kommer jag få äta upp detta i framtiden när jag skriver att dessa omslag absolut inte kommer få samma status som ”Abbey Road”, ”Nevermind” eller ”Wish You Were Here” men de är absolut några som förtjänar att få synas och att pratas om.

Årets musikaliska upptäckt: Wintergatan
Min sommarsemester började och slutade med Wintergatan. Min bättre hälft hade smugit in låten Paradis i playlisten vi lyssnade på under semestern när vi satt i bilen och åkte de 95 milen fram och tillbaka till mitt barndomshem. Det var första gången jag hörde dem och den första tanken var att det här är något otroligt speciellt. Den sista helgen på semestern spelade de på en festival i Eskilstuna och vi var självklart på plats. Jag blev så överväldigad över att de är minst lika fantastiska live som de är på skiva. Så oerhört skickliga, så oerhört bra och alla fyra fullkomligt strålade av spelglädje. Därför blev jag överlycklig när jag såg att just detta band var ett av de band som hade fått äran att spela i glasburen under årets upplaga av Musikhjälpen i P3. Wintergatan förtjänar att bli upptäckta av fler. Lyssna på Starmachine2000 och Paradis så förstår ni vad jag menar.

Årets samarbete: Lykke Li och David Lynch
Finns det ens någon duo som är lika självklar som denna? På något sätt känns detta samarbete mer givet än att Danny Elfman skulle ha något finger med i spelet i soundtracket till Tim Burtons nästa film. I’m Waiting Here kanske inte är en av de låtarna som har fått mest framgång i år men det är något speciellt som gjorde att jag fastande för just denna. Den är så vacker och sorgsen och den människa som inte får refrängen på hjärnan efter att ha hört den har nog inte lyssnat ordentligt. Lykke Lis sköra röst ger en perfekt kontrast till de mörka och knepiga ljudlandskapen som David Lynch skapar. Jag hoppas därför innerligt att de spelar in ett helt album tillsammans. Eller att Lynch gör en ny film där de två tillsammans står för soundtracket. Det skulle inte kunna bli något annat än episkt.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Anna Enkvist 2013-12-18

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner